Världsomspännande intranätet

"Har du kopplat upp den till det där världsomspännande intranätet? ... ... Jag tror det här med datoraliseringen kan bli hur stort som helst ..."

Ja har ni tänkt på hur great det är!? Jag satt och skrev ett mail idag till en kompis som är på andra sidan jordklotet, trycker på en liten knapp och så kan han läsa den när han loggar in på sin mail och svara. Vi ska inte prata om skype. Jag sitter vid min dator och kan prata med någon som är, i ett annat rum av huset, eller en annan stad, ett annat land eller på en annan sida jordklotet...

Har du kopplat upp dig till det där intranätet?

I spårvagnsstaden, där man tittar snett upp på varann. Där är jag nu... Det var lite små läskigt när man kom det kändes som en främmande stad, men samtidigt inte. Man kände ju igen parkerna, gatorna, affärerna ... ... Man går å så tänker man ja just ja här ligger teknik magasinet och lite längre bort så kommer det gå en rulltrappa ner till stadium. och helt riktigt så gör de det. Går på en av promenaderna för att inse att jag vet faktiskt exakt vart jag är, jag vet att här framme kommer folkuniversitetet där jag en gång i tiden spelade piano, jag ner för en gata för att inse att jag faktiskt hittade till kyrkan.

Saker och ting förändras, men ändå inte. Det var nio år sedan vi flyttade från Norrköping, men tänk, Parken ligger kvar, lika så spiralen, linden o tiimari (min favorit affär när jag var lite), sf, hörsalen och vattentornet, och lika så video affären vid kyrkan. Det var läskigt, och alla pratade ju som mig, fast lite värre :)

Nu sitter jag i vattentornet, min systers lilla rum. Hon fyller 20 år idag! Ner till stan ska vi nu, gå i liden och spriralen och titta in i tiimari

Satt och nynnade på Pink´s dear Mr. President (efter att lyssnat på Marriete-love). Sedan slog det mig att min president inte är sådan. Min president ligger inte och sover när jag gråter, Han sitter bredvid och gråter med mig. Han håller inte huvudet, Han tittar oss i ögonen. Han ödmjukade sig och blev en människa, med känslor. Det är inte min president som Pink sjunger om. När jag insåg detta skuttade jag av glädje, nästan.

Du finns här hos mig,

en helt vanlig dag när jag behöver nån att prata med.

Du finns här hos mig,

när jag käner mig glad, Du är med mig varje dag.

Du finns alltid här hos mig.

Barnsånger - jag älskar dem! Så enkelt, rakt och sant budskap, varför ska vi vuxna (oj, jag skriver vi vuxna...) krångla till allting...?

Franciskus Bön

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.

Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Hela denna här bönen är väldigt stark, men de partier jag stannar mest vid och som verkligen fastnar och som jag begrundar är de två sista styckena. varför vet jag egentligen inte, men jag skulle tro att det är de stykena jag känner att jag kan jobba med på ett mer aktivt sätt. Första gången jag läste denna var en kvällsandakt på ett, typ, läger. Jag minns inte varför, men jag var lite nere och när jag läste denna var det som att jag ännu en gång förstod att det handlar inte bara om mig. Jag kan inte stå här och tycka synd om mig själv. Det är när jag hjälper andra som jag känner att jag själv mår bättre...

Livet går vidare, och fort går det! Sitter och tänker på livet. Allt från vad jag ska göra imorgon, -till nästa höst - till vad jag vill utbilda mig till - till om jag kommer skaffa familj. Idag har jag kollat vad man kan plugga på örebro universitet, vad som behövs för att ha studentlägenhet hos öbo, räknat på boende kostnader för ett år, kollat folhögskolor ... ...

Vissa flyttar till Stockholm, andra till Norrköping, medan några väljer canada, usa eller afrika. Själv sitter jag i en soffa i örebro. Men jag måste ändå säga att jag trivs väldigt bra med livet, ibland kanske lite för bra. Just nu trivs jag så där precis lagom bra, livet bjuder faktiskt på en del utmaningar här i örebro med!

Ibland önskar jag att Gud bara löste alla problem, och sade med hög dånande röst vad jag ska göra nästa höst. Men samtidigt är jag glad över att Han inte gör det, för då skulle jag ju inte ha någon fri vilja!

PC eller Mac, vad kommer finnas i himlen? Det är frågan, som diskuterades i slutet av handledarsamtalet.

PC bara krånglar o krånglar (enligt vissa) Mac krånglar aldrig (kan inte uttala om mig om det, då jag aldrig haft Mac)! Så självklart kommer det bara finnas Mac-datorer i himlen säger ungdomspastorn. Va, vad då nu har det väl ändå gått lite långt. datorer i himlen? undrar jag frågande. Ungdomspastorn koller lite konstigt på mig och säger, "Ja det står ju att vi ska sjunga i himlen, så då antar jag att de visar storbild på texten. Ja menar, jag kan ju inte sångerna de sjunger där uppe!" Åhh att jag inte tänkte på det! ;)

Jag läser en bok som jag har läs förut. Jag läser en bok av Shane Claiborne. Jag läser boken som heter den oemotståndliga revolutionen -vägar till ett alternativt liv. Detta är, som jag skrev innan, en bok som borde läsas av alla kristna. Han skriver om hur man kan leva ett alternativt liv. En skarp bok med mycket humor, inte så att det skarpa försvinner utan så att det snarare förstärks. Han berättar om hur en nära vän kommer till honom och säger; Jag har lämnat kristendomen, för att följa Jesus. Det är där deras nya liv startar.

Jag frågar mig, vilken Jesus är det vi egentligen följer?

" 'Två pojkar pratar med varandra, och en av dem säger att han har en fråga till Gud. Han vill fråga varför Gud tillåter all denna fattigdom och dessa krig och detta lidande i världen. Och hans kompis säger: "Du kan väl fråga." Killen skakar på huvudet och säger att han är rädd. När kompisen frågar varför, muttrar han: "Jag är rädd att Gud ska ställa samma fråga till mig.' Gång på gång när jag frågar Gud varför han låter alla dessa orättvisor i världen kan jag känna hur Anden viskar till mig 'Du kan väl säga varför du tilllåter detta hända. Du är min kropp, mina händer, mina fötter' "

Ur Shane Clainborne's bok "Den oemotståndliga revolutionen" (en bok som borde läsas av alla kristna)

Det går en ängel kring vårt hus

han bär på två förgyllda ljus

han har en bok uti sin hand

nu somna vi i Jesu namn.

- Astrid Lindgren, Kajsa Kavat

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst,

för då behöver jag det bäst"

okänd

Jag tycker om detta citat. Men kanske jag allt för ofta tänker lite för själviskt när jag läser det. Älska mig mest när jag ... behöver jag det bäst. Om jag vill att andra ska älska mig när jag förtjänare det som minst, betyder det att jag måste börja älska de som är svåra att älska, de som man bara tycker är sååå otroligt jobbiga, de där man känner att man inte får kärlek tillbaka. De som kanske ingen annan älskar... "Älska dem mest när de förtjänare det misnt, för då behöver de det bäst".

Nu är jag hemma igen efter två fullproppade kursveckor i Flen! Så nu är jag "korvstoppad". Vi är cirak 50 st som går Teamträningsskolan Mellansverige. Om jag skulle beskriva en dag på ansgarsgården skulle det vara, Mat, Gemenskap, Sova. Hm okej, vad gör ni egentligen på era kursveckor tänker du kanske? Det kan ju inte bara vara så att vi sitter vid matbordet och äter. För nej, så är det inte. Med mat syftar jag inte bara på "vanlig" föda, så som knäckebröd o pasta, utan även "andlig föda". Frukost halv 8. Morgon bön kl 8. Därefter personlig andakt till nio då den första lektionen börjar. Kl 10 är det dags för en liten fika rast för att sedan gå på nästa lektion halv 11 som sträcker sig fram till kl 12. Men eftersom alla gästföreläsare tycker att deras ämne är så viktigt, så kortar nästan alla ner rasten till en kvart. tjugo minuter. Vi har en lunch på två timmar. Sedan är det dags för lektioner igen, fram till fyra, vissa dagar till fem, med en rast mitt i som ska var en halvtimma. Klockan halv sju är det dags för... kvällsMAT. kl sju är det kvällsamling (eller någon aktivitet eller bönegruppper). Direkt efter det är det kvällmacka. Sedan går man faktiskt och lägger sig (för det mesta, om man inte klunchar om vem som ska i och bada i sjön)

Dessa två veckor har faktist varit riktigt riktigt bra. Jag åkte dit försökte jag nästan övertala mig själv om att två veckor inte alls är så lång tid... Idag när jag åkte hem kände jag, Oj vad fort två veckor går! När är nästa kursvecka??

För några veckor sedan kändes det som att alla överallt pratade om hur man på bästa sätt skulle kunna nå flest människor med det kristna budskapet och få så många som möjligt att ta emot Jesus. Det var olika metoder som kom fram och det var allt möjligt. Man disskuterade om man skulle prata om Jesus eller om man skulle visa med sitt liv? Ska man ha saker i kyrkan, eller ska man sattsa mer på att gå "ut"? "Den kyrkan gjorde så här och då blev så här många kristna" eller "så här får du bäst med dina vänner till kyrkan". Jag blev otroligt trött på detta samtalsämne. Okej, det kan vara viktigt att disskutera, men ibland känns det som att Gud och Han och min relation försvinner i det hela.

Jag pratade med en äldre dam idag. Hon är kristen och sade att hon ofta tycker det är jobbigt att prata om sin tro, hennes uppgift är mer att stötta och hjälpa människor och mer jobba in ifrån församlingen. Jag tror att detta är något vi ofta glömmer när vi disskuterar hur vi på bästa sätt ska nå ut, att vi har olika uppgifter och är kallade till olika saker. Vissa är kanske kallade att prata mer och dela ut flyers på stan, andra att mer visa på sitt liv och bry sig om andra.

Idag hittade jag en gammal krönika, sen tror de va april 2008, från Dagen. Jag hade rivit ur den ur tidningen för att spara. "Flintaflopp" heter den och är skriven av Malin Aronsson. Hon skriver om just detta, om hur många olika sätt det finns att nå ut och hur hon, näe hon var yngre, faktiskt gick på stan och delade ut flyers, gjorde drama på stan. Hon var PÅ. Idag gör hon inte det längre. Hon skriver att hon är inte AV, bara mer offensiv. "Grilla-först-principen", det är någon som har räknat på hur många gånger du ska grilla med dina vänner innan du kan bjuda med dem till kyrkan, är inte heller hennes grej. Hos skriver att hon har så trevligt, så hon glömmer helt på att bjuda med dem. Vad är då hennes grej? Jo, att leva "genomskinligt", ärlig vänskap och öpnna kort. Det är hennes grej.

Fortsätt disskutera detta ämne, men glöm inte bort Gud i den och Din Guds relation. Glöm inte bort att vi är olika. Du kanske är evangelisten, medan jag kanske är den som stöttar och jobbar in ifrån? Eller är det tvärtom? Ja, vad är min uppgift och vad är din?

Jag är ganska duktig på att skjuta upp saker och ting. Detta gör att jag har ganska mycket att göra nu, veckan innan två kursveckor. Har 5 uppgifter som ska vara klara på fredag, jag har gjort en. Av de 5 är det bl.a. en bok som ska läsas, jag har läst ett kapitel. Men som tur är, jag är inte själv. Min teamkompis är inte heller så duktig på att göra uppgiterna (fast han är duktigare än mig). Så vi peppar och sporrar varandra. Vi bestämde tex att vi ska gå upp kl 6 imorgon (!) för att plugga. Vi börjar inte förrän kl 11.20 på brickebackensskola, men vi ska upp 6. Minns inte ens sist jag gick upp så tidigt...

På väg hem började vi prata om höjdpunkterna på församlingshelgen. Vi gick varvet runt och alla i bilen fick säga sin eller sina höjdpunkter. Det blev allt från möten med Gud, till bordplacering på festkällen till samtal med människor. Någon berättade hur Gud helade en killes knä, och det var någostans där det samtal jag tänkte skriva om satte igång.

Vi började prata om helanden och vad Gud överhuvudtaget gör idag. Vi kom in på kunskapens ord, profetior, bilder och hur Gud kan tala till oss. Vi började dela berättelser om hur Gud gett oss bilder, eller hur någon profeterat över oss, men även berättelser vi hört. Efter en stund säger en av tjejerna till föraren, åå kan inte vi testa det på någon hemgrupp, att be för var och en och lyssna in om Gud vill säga något!? Svaret blev, visst kan vi det. men varför inte testa redan nu? Vi bad en bön och så lyssnade vi in om Gud ville säga något till personen. Efter en liten stund frågade vi om någon fått någon bild, ord eller liknande. Första personen sade Nej, hon hade inte sett någonting. Andra, näe, eller jo men de va så konstig. Hon berättade den och den stämmde in på personens liv. Nästa person sade lika dant, ett ord som hon inte trodde kunde betyda någonting, men som visst verkade vara från Gud. Jag delade vad jag fått, vilket även det stämde på personens liv. Vi frågade tjej nummer ett igen, hon som tvärt sagt nej, om hon verkligen inte fått något ord eller bild. Denna gång erkände hon att hon fått ett litet ord, men trodde inte att det kunde vara något. Detta lilla ord blev väldigt uppmuntrande till personen. Personen som vi bad för och lyssnade in om Gud ville säga något till blev uppmuntran, men de som blev mest uppmuntrade var nog de tre tjejerna i bilen som aldrig testat detta innan. Att se deras glada och förundrade miner och höra hur höftigt och coolt de tyckte detta var, det var helt underbart. Kanske detta blev en av deras höjdpunkter under helgen? Något jag är helt övertygad om är att de tjejerna växte, som personer och i sin Guds relation!

Igår tryckte jag på knappen inaktivera. Tyckte det var konstigt att det inte gick att ta borten, utan att återskapades bara jag loggar in igen. Idag hittade jag hur man gör för att ta bort den! Till en början är den dock inaktiverat i 14 dagar, men sedan tas den bort. Ganska bra kanske, då jag i alla fall tror att jag vill ta bort den men inte ver helt hundra. Har du förstått vad det handlar om? Kanske, kanske inte. Här får du svaret, mitt facebook konto.

Varför ta bort det? Finns kanske många svar på den frågan, och beror särskillt på vem man frågar. Jag tog bort den, eller har inaktiverat för att den sedan ska tas bort, därför att jag tycker att detta blir fel sätt att kommunicera på. Det tar udden av telefon och vardagliga samtal. Jag förstår människor som anser att facebook är ett bra verktyg att hålla kontakten med gamla vänner och lägervänner på. Men om du tänker efter, hur många skriver du med och verkligen har kontakt med på facebook? Jag menar mer än att, jaha har den skaffat pojkvän. Jag måste säga att det inte var överdrivet många. Jag har nog intalat mig själv att det är fler än vad det är. Sedan kan jag känna att jag kanske hellre satsar på de relationer som jag verkligen känner är något att satsa på. Om jag varken träffar, ringer eller ens sms:ar min gamla klasskompis från mellanstadiet, kanske det inte är så stor vits med att vara vän med den på facebook, det blir nästan som att låtsas att vi är bättre vänner än vad vi i själva verket är.

Just nu kände jag att facebook inte var rätt, det tog för mycket tid för mig. Om ett år kanske jag har facebook igen, för då är jag kanske i en annan situation i livet än vad jag är idag...

Saknar dig. Tittar på kort på dig så sent som igår kväll. Du har en plats nära mitt hjärta. Du har satt spår i mig. Såg flera människor idag som gjorde att mina tankar var på dig. Du betyder mycket för mig. Du har lärt mig mycket om livet och vad det innebär. Jag hoppas att vi ses igen, snart. Jag älskar dig, älskar dig, älskar dig...

Jag vet inte... Jag vet inte... Jag vet inte... det känns som svaret på många av mina frågor just nu. Vad vill du göra sen? Hur var det där? Hur känner du med det där? Hur tänker du om det? $Hur kommer det bli i fortsättningen? Hur kommer det bli med det där? och det där? Jag vet inte. Jag känner mig lite förvirrad just nu. Det enda jag vet är att jag snart ska till brickebackensskola. Det kommer nog bli grymt! var grymt igår, hoppas på att det blir grymt idag också! Jag trivs:)

Till helgen drar vi iväg till hjälmargården på Kick off och församlingshelg. Det blir otroligt spännande... Men nu e de meningen att jag ska träffa Albin utanför skolan om en halvtimme o här sitter jag i morgonrocken och lyssnar på U2 och smattrande från tangentbordet...

Hade tänkt att jag idag skulle skriva ett bra blogg inlägg. Jag har varit ledig, haft tid o så, men mina tankar har verkligen bara snurrat runt. Helgen var kalas, så där har jag inget att klaga på. Men idag har verkligen mina tankar snurrat. Jag är sådan att det är lättar om jag får ner mina tankar på papper, för då kan jag skjuta dem åt sidan på annat sätt än annars. Men vissa saker har jag inte ens fått ner på papper idag. Kontentan av det blir att det snurrar ännu mer.

Imorgon blir det Brickebackensskola! De blir spännande. Snart Kick Off på hjälmargården, blir riktigt spännande att se hur det blir och vad Gud kommer göra.

Inga blogginlägg skrevs under helgen. Detta beror på att jag ínte var hemma. Jag var i blankhult tillsammans med en hel del andra ungdomsledare i kyrkan på en ledarhelg. Vi pratade om allt möjligt som har med ungdomsarbete och ledarskap att göra, lekt lekar, slicka på och åt från folks tår, haft batteri i näsborre och även umgåtts lite som vanliga människor gör.

En kväll gick David och Julia igenom vad Gud har gjort det senaste året. Det är nämligen så att David för statistik, skriver upp allt som han ser och hör Gud göra i ett dokument på datorn. Delar av detta gick de igenom. Det var så grymt! Många av de saker hade man hört förut, andra inte. Men det var så grymt att få höra hur många som blivit helade, tagit emot Gud, fått tungotalet mm genom arbetet i brickebergskyrkan/ledare från bbk. Det finns verligen en speciell kraft i vittnesbörd, det visar ju på vem Gud är och vad han gör och vill göra.

"Man lär dig av sin fel". Ja den har man alltid hört och det är så sant. Jag skulle vilja säga; Man lär sig av andras fel, inte enbart sina egna. Någon smart människa sade någonting i stil med vi lever inte tillräckligt länge för att göra alla misstag och fel, vi måste lära av varandra. Så sant så sant.

Tänker även på det kristna livet. Som en lärare på teamträningsskolan snackade en del om, vi lär oss av varandras erfarenheter. Vi har inte hela kartan, om vem Gud är, men vi har fått se olika delar av det kristna livet och varit med om olika saker. Bara för att jag inte har bett för någon som sen blivit frisk betyder det inte att jag inte tror på helande. Vi lär oss av erfarenhet och misstag, inte bara våra egna utan kanske främst varandras.

I Söndags var jag på personalpartaj! Oj oj det var grejer det. Tipsprommenad, Sumobrottning, mat som både var fint uppdukat och god och att inte glömma alla härliga människor. När jag tänker tillbaka på denna sommar kommer jag tänka på alla de gånger man suttit i kaffestugan och pratat och skrattat till sent på nätterna. Vilket faktiskt gjorde det lite sorgligt att säga adjö.

Jag träffade även min idol Carin. Strax över 70, bakar emellanåt i kaffestugan . Hon och jag pratar nästan i mun på varandra så mcket som vi chattrar. Finns väldigt många härliga stunder med henne. Nu tänker jag berätta om en pratstund i Kaffestugan med Carin. En av tjejerna kommer ner och berättar att hennes killkompis ska komma på besök, vi andra har förstått att det är något på gång mellan dem, men hon vill inte rikigt erkänna det, för de är ju bara kompisar. Carins kommentar blir; "Kompis å kompis, ja den körde jag med några gånger i den ålder också".

Jag kan känna igen mig själv i det citatet. De gånger man sagt att, nej vi är bara kompisar, som att man tror att mamma, syrran eller kompis inte fattar hur kär man egentligen är. Kanske säger man det även för att man inte vill eller kan erkänna för sig själv hur kär/förälskad man är. Ibland kan jag vara så otroligt dålig på att erkänna mina känslor för mig själv. Då menar jag inte enbart då jag är kär, utan även när jag blir besviken, men kanske mest när jag är kär

Motto

Mitt nya motto; Man hinner alltid, frågan är bara hur sen man blir.

Kl 19.07 låser cyklen. Ringer på för att sedan ta trappan upp och möta värden i dörren. Dax för filmkväll! Tittar på polisskolan 1 & 2 för att sedan känna hur tröttheten kommer smygande.

kl. 00.00 reser vi oss från soffan. Tar på oss skor å dylikt. Går ner för trappan och ut på gården, för att inse att någon haft roligt med min hjälm. Någon har alltså skurit av min hjälm som jag låst fast i cykeln. Haha jätteroligt skämt tänker jag, för att sedan inse att cyklen inte står där. Cykeln är stulen!

Någon i brickebacken har blivit en cykel rikare...

Allt kändes så konstigt.

Inget var som det brukade.

Visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Berättade det inte för någon.

Jag såg att du såg.

Du såg att allt inte var bra.

Du frågade på ditt sätt.

Men jag skrattade bara bort det.

Förstår inte varför jag gjorde så.

Ville egentligen berätta.

Men det tog emot.

Vet att du skulle ha lyssnat.

Vet att det skulle ha känts mycket bättre sen.

Men ändå gjorde jag det inte

Jag är en sådan som ganska ofta går omkring och har en sång "på hjärnan" (eller kanske nästan alltid). För det mesta så handlar det om en låt man lyssna på eller hörde på radion nyligen. Men så var det inte idag. Jag hade en låt med Bo Kaspers Orkester på hjärnan, nämligen "Svårt att säga nej". Det är en särskillt strof jag nynnat på större delen av dagen och det är just; "Jag vet jag aldrig kommer leva hundra år. Jag nöjer mig med en minut brevid dig om det går."

Kanske är det just så man känner ibland. Vet att det inte kommer bli vi två, men jag kan nöja mig med en minut bredvid dig... (Låter som att jag är nere i värsta kärleksdepressionen, men så är det icke, som tur är.)

Elna är förskyld. Jag och Elna hade pusskalas igår. Idag är både jag och elna förskylda...

Detta har varit en otroligt skön dag. Har nog saknat sådana här dagar lite i sommar. Morgonen var ganska soft, viktoriaskolan riktigt gott (man sitter och spelar spel med tonåringarna under lunchrasten) sedan var det bara dega i soffan. Funderade många gånger på om man kanske skulle hitta på något, men de orkades inte riktigt, var för skönt i soffan/sängen. Det är så här sommaren ska vara oftare!

Imorgon är det brickebackensskola som gäller. Ska vara där kl halv åtta (!) för att träffa rektor. Sedan bär det av till Göteborg en sväng, men misströsta inte, jag kommer tillbaka på lördag eftermiddag.

Johan möter Greta, en av tanterna i kyrkan. Sedan Johan var i kyrkan sist så har han ändrat lite stil. Det här var på den tiden då det var modernt med spikes, Johan var inte sämre än att han också fixat spiks. När han nu möter gamla tant Greta blir det en liten krock...

(Greta) - Är det inte Johan?
(Johan) - Jodå visst är det de
(Greta) - Är du inte kristen längre, när du ser ut så där?
(Johan) - Vem F*N är du att dömma mig!?

Det är en sådan berättelse som man både skrattar och gråter när man hör.

Ibland kan man undra var folk får saker ifrån. Ofta tolkar man så konstigt. Jag har märkt av detta på lite olika sätt den senaste tiden och blir lika, nästan, irriterad varje gång. Det kan vara saker som, "den där kan man ju inte lita på, det ser man ju på honom/henne" utan att man tidigare har träffat eller sett människan. Eller en vanlig som "men han/hon är väl inte kristen?" efter att bara ha tittat på människan. En annan är "men de är ju på G", bara för att man ha sett dem ta en fika tillsammans. Jag har även varit med om "...men de är ju tillsammans" på ungefär samma grund som den förra.

Så trött på sådana här kommentarer! Vissa saker kan man skratt åt, andra blir jag bara frustrerad när jag hör. Sedan finns det de historier som man både man både skrattar och gråter när man hör... (Kanske det blir en sådan imorgon, men nu måste jag sova)

Idag har jag gjort min första dag som teamare. Det känns riktigt gott. Jag, Albin, David och Julia hängde på viktoriaskolan under deras lunchrast. Där ska vi vara hela veckan, men sedan ska jag och albin inte vara där så mycket mer. Som teamare är det mycket olika uppgifter och uppdrag som väntar, allt från tjejgrupp, till hemgrupp till kamratstödjare. Det sistnämnda är kanske det jag ser fram emot mest under året. Jag och Albin ska inte vara på viktoriaskolan, utan det är bara denna vecka. Vi ska vara kamratstödjare på Brickebackensskola, tre till fyra dagar varje vecka. Jag tänker tillbaka på hur det var när jag själv gick på högstadiet. När man kom närmare skolgården såg man alltid ett gäng stå och röka. Det var ofa man var lite rädd över att gå in genom ingången på den sidan skolan, men det var ju den som var närmast. Man var inte rädd för att de stod och rökte, utanför att man aldrig visste vad de skulle säga till en. Det var väldigt tuff miljö, på l$ektionerna, på rasten, i klassen, i kompisgänget, överallt. Man var ofta rädd att få höra ett elakt ord och det var ganska ofta man fick höra det. Men sen fanns det ju de där goa och härliga stunderna då man bara älskade skolan.

Jag ser fram emot att hänga på en högstadieskolan. Finnas till för ungdomarna. Kanske få betyda något för dem. Jag tror inte alltid det kommer vara enkelt, det är nog många gånger det kommer bli tufft. Men vad jag längtar! Detta år kommer bli ett spännande år...

Dop

Det var ett litet tag sedan jag skrev här, vilket beror på att en ny tid i mitt liv har börjat. Jag har börjat på teamträningsskolan, mellan sverige och ska göra min praktik tillsammans med min teamkompis Albin, i brickebergskyrkan. Förra veckan var vi på vår första kurs vecka, vilket innehöll väldigt blandade känslor. Hade nog aldrig riktigt tänkt att man skulle gå till botten och verkligen jobba på sin relation med Jesus på det sätt vi gjorde. Det var otroligt skönt, men samtidigt så otroligt jobbigt. Annars bestod dagarna av en hel del undervisning men även en hel del häng som lekar och bara snack och på kvällarna hade vi kvällsmöten i olika former. Nu har äventyret börjat, och imorgon är jag sk "pastorsledig".

Idag var en fin dag. Först äta frukost och se på den underbart söta Elna, sedan åka till kyrkan och träffa en del människor man inte träffat på länge. Sedan åkte jag iväg till hjälmargården, inte för att jobba som jag annars gör där, utan för att en nära vän skulle döpas. Döpas, tänler du, gör man inte det med småbarn? Då är det så att innom frikyrkan finns det en tradition (om man kan säga tradition?) som säger att man vuxendöps. Det är en cermoni som visar att man tror på Gud och Jesus och vill leva sitt liv i efterföljelse. Idag var det dopförättning. Rebecka Udd och tre andra döptes. Det är något speciellt med det, fyra unga människor som bestämmer sig för att leva ett liv för Gud. Det är en heligstund, speciellstund, går inte att beskriva med ord, men det är glädje! Glädje på hjälmargården o vi ska inte tala om vilken glädje det är i himlen en sådan här dag!

Äventyret

Imorgon börjar första kursveckan på teamträningsskolan, eller "äventyret" som min vän Sara säger. Det betyder att jag och min teamkamrat Albin beger oss till Ansgarsgården utan för Flen, för att där träffa de andra teamen. Det är blir början till vad jag ska göra ett läsår framöver, detta blir början till mitt teamår, början på äventyret...

Hm, Ben & Jerrys skulle sitta ganska fint nu...

Ben & Jerrys - löser alla problem
Skulle vilja massor i frysen att ta av i sådana här stunder! :)

Du har antagligen rätt när du förutsätter att du aldrig kommer att få se ett
mirakel ske. De sker vid stora tillfällen. De finns i historiens kraftcentra -
inte den politiska eller sociala historien, utan den andliga historia som
människor aldrig kan förstå helt oh fullt. Om ditt liv inte råkar utspela sig i
närheten av dessa kraftcentra kan du ju inte förvänta dig att få se ett mirakel.
Om vi var hjältemodiga missionärer, apostlar eller martyrer skulle det vara en
annan sak. Men varför du eller jag? Om du inte bor intil en järnväg ser du inte
tågen gå förbi utanför fönstret. Hur troligt är det att du eller jag är
närvarande när ett fredsfördrag skrivs under, när en stor vetenskaplig upptäckt
görs, när en diktator begår självmord? Att vi skulle få bevittna ett mirakel är
ännu mindre troligt.

C.S Lewis

titt i backspegeln

Har ännu en gång kommit på hur gott och bra det kan vara att tänka tillbaka ibland. Man brukar säga att man ska leva i nuet och se framåt. Håller helt med, men man får inte heller glömma att kolla i backspegeln emellan åt. Det är trotts allt där vi ser hur valen vi gjort format oss och det är bakifrån som vi kan se Guds ledning. Det är då vi kan se varför Gud förde oss till den platsen eller den situationen som Han gjorde. Vi som just då kanske var arga och frågade Gud varför!? Om du inte ser tillbaka, är jag rädd att du kanske inte får reda på det...

När jag var på Götabro i början av vecka så, som jag skrev, tittade jag tillbaka på vad som hänt under året sedan förra sommaren och vad Gud har gjort i mitt liv. Vid en första anblick kändes det som att inget speciellt hade hänt och att Gud hade väl funnits där men inte gjort så mycket väsen av sig. Men när jag började tänka efter så kunde jag se hur Han verkligen varit med och hållt sin hand över mig hela tiden, även de stunder då allt kännts jobbigt, då jag har funderat på var Gud håller hus, men också de gånger då jag har glömt bort Honom. Jag tror inte att det var en slump att Julia under myshajken i höstas bad om exakt det jag hade på hjärtat, trotts att jag inte sagt något. Strax efter nyår hade vi en lovsång och tillbedjankväll där Gud visade sig väldigt tydligt och Anden kom välsigt nära. Har även stunder som har varit jobbiga och där jag funderade på varför. Så här i efterhand kan jag se att det har lärt mig väldigt mycket om mig själv och Gud och om vår relation. Konferensen Tro, Hopp och Skola var ett sådant tillfälle. Där kände jag att jag hade misslyckat, jag hade varit på väg att lägga ner kristna skolgruppen. Att höra hur lätt alla andra verkade ha det och nästan enbart höra undervisning om att inte ge upp utan fortsätta kämpa när det är jobbigt, gjorde att jag kände att jag verkligen hade misslyckat. Men så sade Sofia till mig, Lovisa du har inte misslyckat. Gud ser inte detta som ett misslyckande, Han går inte efter sådant. Kanske var det mening, kanske inte, men det spelar ingen roll Gud älskar dig inte mindre för det! Denna helg var otroligt jobbig och jag har funderat över om det var meningen att jag skulle åka till THS eller ej. Jag har inte kommit fram till något svar, utan det enda jag vet är att Gud använde den helgen till att jag skulle förstå Hans kärlek inte handlar om prestation.

Så här i efterhand kan jag även se hur Gud var med under de stunder då jag inte klarade av at sjunga med i lovsångerna, då jag inte visste hur mycket plats jag ville ge Honom i mitt liv. Den fredagen på Kingdom Culture då jaag kämpade med frågan om Gud var värd en plats i mitt liv, då satt han bredvid mig och höll mig i handen. Han var med under de stunder då jag struntade i Honom. Han var med under den kvällen i våras på Götabro då han mötte mig och fick mig att jag inse att jag ville ha in Honom i mitt liv igen. Kunde inte säga HELA mitt liv, men började med en litet steg.

Jag minns de stunder då det var lite tungt, de stunder då jag inte hade ersatt någon tid till varken mig själv eller Gud. Hur skönt det då var att krypa upp i Guds famn och bara vara. Att Simon under förbönen i kolonilotten bad precis det jag kämpade med, tror jag inte heller var någon slump. Som ledare på chili (tonårsläger) fick jag se mycket av vem Gud är och vad Han vill göra med oss, då många många blev helade, då många fick ta emot tungotalets gåva och då många av ungdomarna lade sina liv i Hans hand. Det fick mig att inse hur stor och god Gud är.

Det är viktigt att stanna upp och titta tillbaka, inte bara köra på. Denna promenad på Götabro gör att jag fick en större tro och tillförlit på Gud. Det var när jag tittade tillbaka som jag såg att Gud verkligen varit med under året, att han håll sin hand över mig. De saker jag skrivit om här, är bara några av de gånger då jag har fått se Gud och då Han har slipat mig under året...

Fina, kristna människor

Har tänkt att skriva om mina dagar på himmelriket på närkesslätten, även kallat Götabro. Jag kunde inte vara med hela frizonbibel i år, men kom upp (eller snarare ner kanske) och hälsade på under två dagar. Detta blev två helt fantastiska dagar. Detta inte enbart för att man träffade massor med gamla och nya ärliga människor utan kanske främst möjligheten att verkligen sätta Gud i centrum och ta nya tag med Guds relationen och ta de där promenaderna och bara tänka på hur god Gud är som jag önskar jag kunde ta varje dag. Som vanligt hade jag mitt egna lilla "nyår" då jag för mig själv tänker på vad som hänt i mitt liv sen sist jag var på Götabro. Men om det året ska får bli en annan gång...



Första dagen jag var där undervisade Petrus Lilja. Oj vad jag älskar att lyssna på honom. Han är grym på många sätt. Han pratade om andliga vanor. Riktigt bra. Det var en sak han sade lite ironiskt som fick igång mina tankar (jag har hört det förut), "alltså det finns även bra människor utanför kyrkan, men det kanske inte ni har upptäckt ännu!?". Ibland undrar jag verkligen om det är så att vi inte upptäckt detta. Låt mig förklara lite vad jag menar. Vi läser om kanske ett fadder projekt, eller liknande och inser att detta är otroligt bra. Men istället för att ge börja skänka pengar till detta projekt så startar vi ett "kristet" fadder projekt, för de som drev det andra var ju inte kristna. Vi kopierar allt ihop, men vi är och gör detta så mycket bättre, för vi är ju kristna! Så ofta lever vi i vår lilla kyrkobubbla. Vi som kristna är mycket bättre, de andra kan ju dra till jag vet inte vad, men vi är ju iaf bäst. Det är ju bara vi kristna som vill göra något gott för världen. Bullshit! Varför kan vi inte skänka våra pengar till annat än "kristna" fadderprojekt. Det finns faktiskt fina människor utanför kyrkan också. (ibland känns det som att de har förstått mer om vad Jesus menar med att leva för sin nästa än vad vi har gjort...)

Det finns mycket man kan skriva om i en blogg. Men ett ämne som jag har tänkt att skriva om är EU:s förbaskade jordbrukspolitik. Hur EU kan se till att fattiga länder blir ännu fattigare. Jag tror dock inte att detta blir idag, då jag inte riktigt har tid så mycket som jag då skulle behöva. Men det hela går alltså ut på att ca 45 %, om jag inte minns fel, otroligt mycket iaf av EU:s budget går till jordbrukspolitiken, som i sin tur går till att ge bönder i EU stöd för att kunna klara sig. Som i sin tur leder till att man säljer billigt mjölkpulver, t.ex., till u-länder, som gör att bonden där nere måste slakta sin ko, just för att mjölkpulvret från EU är billigare. Dessutom är tullarna högre in till EU, vilket gör att u-länder inte kan exportera sina varor, uan blir billigaste med råvaror och de får inte ut så mycket pengar som de skulle kunna ha fått.

Detta blev ett ganska förvirrande inlägg kanske, men när jag väl börjar skriva eller börja prata med någon om detta så kan man knappt få stopp på mig. och som sagt, jag har inte tid att skriva nu, så en mer utförlig inslag av EU:s jordbrukspolitik ska skrivas någon annan gång. Men ni har fått läsa lite om vad som kommer! (och då ska jag ha lite mer struktur på det, så att du förstår vad jag skriver om)

"- vad skulle du göra om du fick en miljon?

- jag skulle nog inte gör någonting, bara sitta här

- det behöver inte jag en miljon till!"

Egentligen har jag ingenting att klaga på. Den här sommaren började med student, körkort och bröllop. Senare i sommar blir det ytterliggare bröllop. Jag har ett sommarjobb som jag trivs med och det är beläget på ett av sveriges finaste platser. Så egentligen har jag verkligen inget att klaga på. Detta borde bli en toppen bra sommar. Men allt känns inte bra. Jag får ingen ro. Jag har funderat och funderat och funderat, så mycket att jag inte vet vad jag funderar på till slut.

Vad beror då denna oro på? Ja det har jag frågat mig många gånger. Egentligen började det kanske innan sommaren. Kanske att jag mest har trängt undan den när roligare saker har hänt. Till stor del tror jag att det känslan beror på min Guds relation. Den har varit lite upp och ner, mest ner, under våren. Men i början av sommaren, när vi satt några stycken i kolonistuga och hade en liten andakt, tyckte jag det var riktigt jobbigt. När vi sedan började med förbön så gick jag ut efter ett tag. Jag orkade inte vara kvar där inne. Kunde känna Guds närvo, men inte ta till mig den, ville bara bort. Gick ut som att jag trodde att det skulle hjälpa, som att Gud skulle försvinna då! ha, nej klart Han inte gjorde det men där var det iaf bara Gud och jag vilket gjorde det något lättare. Hoppades att de skulle ha bett klart när jag kom tillbaka, men de hade väntat in mig. Vi fortsatte, jag tyckte det var otroligt jobbigt, och när det kom till min tur att få förbön så var jag väldigt nära på att avböja det. Dock gjorde jag det inte.


Sedan den kvällen i kolonistugan kan jag inte säga att min Guds relation har blivit bättre. Var på konferens när det kom till tillbedjan stund, så blev det jobbigt. I stort sett har min Guds relation "legat nere" hela sommaren. Visst har jag bett ibland, men oftast har det känts som tomma ord.

En annan anledning, som på ett sätt är väldigt spännande men tillsamans med det jag skrev innan gör det lite jobbigt, är ju just det att jag inte har den trygga platsen att återvända till när hösten kommer. Kanske inte alltid en trygg plats på det viset att det alltid är toppen och roligt där, utan för att man vet vad man ska göra och vad som kommer hända. Man har varit där varje vardag i tolv år och helt plötsöigt ska man bryta det mönstret. Ja, jag tror ni fattar. Jag ska inte till skolan till hösten utan jag ska ta mig an ungdomarna i brickebergskyrkan. Okej, egentligen inget att oroa sig över, men det känns lite läskigt, samidigt när ens relation med Gud inte varit den bästa.

Här om kvällen läste jag en berättelse, ur boken "50 unga skriver om tre", som min kollega har skrivit. Han hade skrivit lite om hur han kom tillbaka till Gud. Delar av den kände jag mycket väl igen, inte för att han har snackat om det utan för att jag själv har känt samma sak. Han berättade hur han en gång som hörde hur Gud sade till honom; "Det är okej att vara svag. Det är okej att tvivla. Men glöm inte att hur du än känner, vad som än händer, så är jag där och leder dig". När jag läse detta började jag nästan gråta. Det var inte förrän då jag insåg att Gud verkligen är med mig. Gud kommer att vara med mig i hösta. Han kommer leda mig. Även fast min tro är svag, även fast jag tvivlar, så är Gud med mig och håller en vakande hand över mig.

Sedan den kvällen, när jag läst den berättelsen och särskillt det citatet, när jag sedan bad till Gud, sedan dess har jag fått mer ro i mina tankar. Jag funderar inte lika mycket på hur det ska bli, utan tar mer dagen som den kommer, för morgon dagen, den ligger i Guds hand.

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. -Matt 6:34

När jag var liten, gick i sjuan-åttan, trodde jag att man var tvungen att vara på ett visst sett om man var kristen. Svor man, så var man ju inte kristen, i alla fall inte lika kristen som jag. Drack man alkhol, så var man ju knappast kristen heller. Stod man upp i lovsångerna så var man lite mer kristen än de andra. Stannade man kvar på de där frivilliga andakterna på läger, då var måste man välnästan vara kristen. Sträckte man upp händerna i lovsången, då var det ingen snack om saken längre.

Under några veckor på sommaren, när jag gick i högstadiet, så var jag på tonårsbibelskola. Där träffade man massor av kristna som var i samma ålder. Eller kristna, var verkligen alla kristna...? Det var något jag speckulerade lite i. För vissa av de svor ju, så nja det var ju tveksamt. Vissa av de verkade ju bara vara där för at föräldrarna tyckte de skulle åka, så nja det va ju tveksamt där också... och så där höll jag på. En av de jag hängde med en del på tb en sommar var ju en som faktiskt inte svor (bingo) en som verkade vara där, inte enbart för att leka (bingo) brukade gå på de frivilliga andakterna (dubbelbingo). Men den sträckte ju inte händerna i lovsången! Jag funderade starkt på om denna person verkligen var kristen, just på grund av att den inte sträckte händerna.

Senare har jag fått många saker klart för mig. Inte enbart att min kompis är kristen, utan att man inte behöver vara på ett visst sätt för att vara kristen. Man kan tycka och tänka om hur man ska leva som kristen, men det viktigaste är ändå att man har sin tro. Vilken församling eller samfund du är med i spelar inte heller någon roll. Det är tron, tron på en Gud som är viktigast!

Även fast jag och de flesta andra kristna vet detta, så placerar vi ändå in oss i fack under hur bra kristna vi är. Antingen så är man första handskristen, eller andra hand. Jag är trött på detta, men ändå så vet jag mycket väl att jag för ofta gör det. Jag jobbar på att försöka att inte tänka så, och så länge jag anstränger mig och jobbar på det, så går det ganska bra. Men anstränger jag mig inte, så är jag tyvärr ofta där och sorterar. Varför kan vi inte bara sluta sortera och inse att det är tron och inte gärningarna som är det viktigaste??

"Våga ta det första steget i tro. Du behöver inte se hela trappan, bara första trappsteget."
Martin Luther King

Denna man är en man jag beundrar otroligt mycket. Tänk om det fanns flera som honom...

Detta inlägg kommer att handla om böcker. Det är i alla fall vad jag har tänkt, men det låter fruktansvärt tråkigt. Hur som helst jag är en sådan där som läser flera böcker samtidigt. Just nu läser jag tre eller fyra böcker (minns inte om jag började på den fjärde eller ej och beror på hur man räknar). Dessa böcker är verkligen helt olika. Den bok jag började läsa först är Skuggorna och regnet, av Håkan Nesser. Har inte kommit så långt i den, men den verkar bra och spännande. Den andra boken jag läser heter Kärleken jag längtar efter om att vara älskad av Gud och är skriven av John Ortberg. Har hört att denna författare ska vara bra och det är han nog kanske också. jag tycker dock att detta är en väldigt jobbig bok att läsa ibland. Om det beror på författaren eller ämnet vet jag inte rikigt, kanske lite både och men kanske ändå mest ämnet. Man tycker kanske att det vore bra och lätt att läsa om en bok som handlar om Gud o Jesu kärlek. Men på någotvis tycker jag att det är så otroligt jobbigt. Varför jag tycker det vet jag inte rikigt, kan i alla fall inte sätt ord på det, men det är något konstigt. Kanske att detta beror på att boken är så jordnära, samtidigt som jag känner att Guds kärlek den senaste tiden har kännts så långt bort. Denna bok har nog i alla fall gjort att jag har börjat längt efter att känna Guds kärlek ännu tydligare, coh det tror jag är positivt!

Nu vidare till den bok jag har läst mest i de senaste veckorna. "Detta är en bok som borde sättas i handen på varje politiker som funderar på att sammanfatta den egna karriären." - Göteborgs-posten. "För några år sedan var han en okänd senator, nu är han snart ett världsnamn. Och ännu märkligare. Han är en bra skribent. om Obama inte var en senator som vill bli president skulle han klara sig utmärkt som författare" -kulturnytt. Jag tror ni har förstått vad det är för bok, "Min far hade en dröm" skriven av USA's president Barack Obama. Jag måste stämma en i vad dessa recensioner om boken säger, för oj vad bra den är skriven! och oj vad intressant den är! Han skriver heöt öppen om sig själv och hur USA och hans familj och historia har format honom. Jag är imponerad och detta är verkligen en bok som jag kan rekomendera!

haha fick nästan en lite chock när jag tittade på min egna blogg. Hade helt glömt bort att jag sent igår kände för att köra på rosa tema ett tag. Vi får se hur länge det håller...

Dagens citat;
"Den som står på tå står ostadigt"
Kinesiskt ordspråk

Vet inte vad ni tänker när ni läser det men min reaktion är, nähe det menar du inte!

Jag hade en tanke om vad jag skulle skriva om, men orkar inte riktigt skriva om det idag. Så det blir ett citat, vet ej vem personen är men tyckte om citatet.

"Förspilld är all den tid som ej förflöt med kärlek."
Torquato Tasso

Hade hoppats på att kunna samla tankarna och kunna skriva något ikväll. Men just nu är det lite för mycket där uppe, så jag vet knappt själv vad jag tänker på. Känner mig mes förvirrad och känner att detta inlägg blir ännu mer förvirrad, så nu ska jag nog gå och sova istället! Ska försöka samla ihop tankarna någon annan dag...

Nostalgi, barndomsnostalgi. Det var något jag fick idag. Åkte hem från hjälmargården och hittade en cd. Just skivan i sig gav inte så mycket nostalge, då detta var något som helst ska lyssnas på kassettband. Dessa band var något vi alltid lyssnade på när vi hade en lång bilresa framför oss när jag och mina syskon var mindre. Men nu har det blivit lite modernare med cd-skivor så då får man finna sig i det. Jag satte i alla fall in denna skiva i stereon i bilen å så kunde man höra Åke Samuelssons göteborska. Han började berätta historier om dessa två tioåriga pojkar, och jag satt där och tänkte på min barndom. Berättelsen fortsätter. Killar lyssnar som vanligt på söndagsskoleledare Rune och fattar inte vad han menar. De krånglar till det för sig, stoppar handen i byxefickan och kliar sig bakom örat. Men med lite hjälp så ordnar det sig igen och det bidrar till att de förstår vad Rune pratade om. De har många funderingar och tankar dessa två pojkar, allt från vem den lustige mannen är till vad det är för trygg räka man sjunger om (i låten tryggare kan ingen vara) Men Åke Samuelsson får alltid ihop det på någotvis. Jag älskar dessa berättelser och dessa två pojkar, som jag tror att många av er kanske har kommit på vilka det är... Munken och Kulan!

Jag har lärt mig i skolan att 1+1=2, men igår gick inte matten ihop, för igår blev 1+1=1. Detta hände kl 14 igår i S:t Mikaelkyrkan, Örebro. Andreas Bernberg och Rebecka Mellergård gifte sig. De var såå fina så. Rebecka hade på sig hennes farmors klänning, och oj vad söt hon var i den! Festen blev väldigt lyckad och trevlig. Jag säger då det, bröllop är bland det finaste som finns. Två människor som inför Gud, varandra och de församlade lovar att älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer dem åt. Det är ännu mer speciellt när det är en av sina älskade storebröder som gifter sig och jag säger då det att bättre brud kunde han icke hitte!

Imorgon bär det av till hjälmargården för jobb. Det är med blandade känslor som jag bär mig av. Det ska bli kul och trevligt, men känns ändå surt att jobba när det är så fint väder! Men jag har ju världens finaste arbetsplats, så jag ska inte klaga! Kommer nog tillbaka på onsdag för att sedan ge mig av igen på torsdag...

Detta skrev jag för länge sedan när jag kände mig lite vilsen, men det är något som jag känner att jag ganska ofta kan känna igen mig i. Observera att det inte är jättebra skrivet då detta är nedkladdat direkt från mina tankar för ett tag sedan...

Tänk om man ändå hade vingar. Då skulle jag kunna flyga bor för ett tag. Flyga bort från Dig, men du kommer alltid jaga mig. Det känns jobbigt, men ändå så skönt. Skönt att veta att du aldrig lämnar mig. Hur skulle det bli om du inte var här? Herre just nu känns du så långt borta, men ändå så nära. Jag vill krypa upp i din famn och stanna där. Stanna där för evigt. Fader jag orkar inte tvivla. Jag har gjort det länge nog nu, jag orkar inte mer. Herre jag tror, hjällp mig tro. Jag ser ingen mening att leva om det inte vore för dig. Hjälp mig tro!

"Det är inte lätt när det är svårt. För då är det svårt."Det var något du alltid sa, men ändå lyckas du på något vis att leva i nuet och se det positiva. Du såg till att "Dare you to move" ofta spelades, kanske var det för att det var så du försökte leva? "Det är när man sätter andra i centrum istället för en själv som man mår som bäst". Du kloka tjej! I den åldern hade jag knappt kommit på det Att leva i nuet är svårt. Lika så att se det positiva i det som inte blev bra. Men du lyckas nästan alltid. Du har satt spår i mig. Ingen har lärt mig så mycket om livet som du har gjort. Ditt sätt att leva och ditt sätt att se på andra. Du har visat mig en sida av livet som jag nästan hade glömt. Nu har mer än ett år gått och jag saknar dig fortfarande. Jag saknar dig, min lilla syster!

Midsommarveckan är för mig lika med torpkonferensen. Jag åker dit och hänger runt bland goa vänner och går på några möten. Just midsommarafton kunde jag tyvärr inte vara där då jag jobbade. På söndagen var jag på familjefesten i ladan (en gammal lada som man nu har möten i). När man satt där och tittade och skrattade åt de olika draman som barnledarna gjorde så slog det mig om vad lätt det var att tro när man var liten. Man tvivlade aldrig på att Gud alltid var med en. De visade en film på vad som hänt under barnkonferensen, där såg man ett "böneplank" där barnen fårr skriva böenämnen och tack till Gud. Det var alla möjliga böneämnen, allt från, Gud jag ber att jag ska få panpizza, till, Gud gör pappa frisk. jag litar på dig.

Jag frågade mig själv, vart tog min barnatro vägen? Tänk om jag kunde få ha samma förtröstan som dessa barn på att Gud alltid är nära. Kunna be dessa enkla böner som jag så ofta tror att Gud inte vill höra. Tänk om jag hade samma tillit på Gud som den pojke eller flicka som litade på att Gud skulle hela hans/hennes pappa. Ibland tror jag att vi unga vuxna och vuxna tänker för mycket...

Jag gillar inte bloggar där det står för mycket om bloggaren liv och vad den gör varje stund. Men idag måste jag skriva ett sådant inlägg, för idag hände något stort. Jag lyckade med min uppkörning. Körkortet är MITT, äntligen!

Todd White

Har du sett eller hört om Todd White någon gång? Detta är en frän kille, han går runt på USA:s gator och ner för folk, inte nog med det, det filmas och läggs ut på Intranätet! Jag har setts en del klipp med honom (min ungdomspastor bombar oss med klipp. Det är positivt menat.) Varje gång förundras jag öve vad Gud gör. White möter "vanliga" människor på stan och ber för dem och Gud gör skillnad i deras liv! Människor blir friska och människor tar emot Honom i sitt liv!

Här kommer ett av klippen med White som finns utlagt på youtube



När jag sett dessa klipp börjar jag mer och mer inse att det faktiskt är detta vi är kallade till. Alla behöver kanske inte gå och be för folk på stan, men alldeles för få gör det. En sak är säker i alla fall och det är att vi måste ut! Vi kan inte sitta i våra fina kyrkor och sila mygg och svälja kameler. Varför tror vi att alla är intresserade av kyrkan när vi bara sitter och fikar?? Ok, det kanske inte är det enda vi gör, men tror du fattar grejen. Vi kan inte sitta och vänta på att människor ska bli intresserade av att komma till kyrkan. Vi måste ha Jesus som förebild och försöka leva som honom. Det är svårt och det är jobbigt, men är det inte detta som kristendomen handlar om? Är det inte detta Han bad oss att göra?

"Jag har tänkt på det där med Gud och religion" sade en klasskamra till mig. "Känns svårt att tro på en Gud när man inte ser så mycket av den". (var kanske inte exakt så han uttryckte sig, men ungefär.) Jag förstod på en gång frågan, då jag själv har ställt mig den många många gånger. Just då svarade jag bara något i stil med "Ja det har jag också tänkt på och det är kanske inte alltid så lätt...". Just då var det så jag kände. Men när jag kom och tänka på denna eftermiddag häromdagen så slog det mig; Vi ser massor med under varje dag, bara att vi själva inte förstår det. Gud visar sig i naturen och i oss, vi är ju trotts allt Hans avbild. Det som senare har slagit mig är att en anledning till varför vi så sällan ser Honom är att vi inte låter Honom ta plats i vår värld och våra liv. Om vi kristna skulle våga leva mer efter Guds vilja och plan och då släppa in Honom mer i våra liv så skulle det vara en naturlig del av livet att be för sjuka, i skolan, på stan eller var som helst och vi skulle då få se mer under och mer av Gud. Om vi inte var så rädda för att misslyckas eller släppa taget...
Författaren H C Andersen skrev/sade en gång; "Hela världen är en rad av underverk, men vi är så vana vid dem, att vi kallar dem vardag".

Jag utlovade för ett tag sedan att jag skulle säga vilket ett av mina favorit citat var. Det är, som jag skrev innan, c.s. lewis som skrivit.

“Att älska över huvud taget är att vara sårbar. Älska något så kommer ditt hjärta säkert att kramas samman och kanske krossas. ... Det enda ställe utanför himlen där du kan vara helt skyddad från kärlekens faror och störningar är helvetet.”

Finns säkert många olika tolkningar på detta. Men det jag tänker främst på när jag läser detta är just det att Gud älskar oss alltid! Spelar ingen roll vad vi gör eller vart vi är, Gud älskar oss ändå. Gud är God! Gud är Kärlek!

snart...

Jag vill bara meddela att jag idag har mitt sista prov på gymnasiet!!
Detta känns så grymt gött. Nu har jag enbart att göra klart en uppsats samt göra ett tal i Svenska C. Börjar känna att studenten snart är här!

Jag tar studenten den 5 juni. Om du vill vara med och fira denna dag med mig är du välkommen hem till mig på öppethus. Har dock inte räknat något på vilken tid jag kommer hem, men någon gång på eftermiddagen :)

C.S. Lewis

De böcker som har gjort honom mest känd är böckerna i Narnia serien. Det är böcker som alltid har älskats och alltid kommer älskas. Trots att jag tycker C.S. Lewis är bland de grymmaste personer som levt har jag faktiskt inte läst alla Narnia böcker. Detta är något jag verkligen skäms över. Lewis har sagt många bra saker. Jag har läst de tre första böckerna i narnia serien. Ett av mina favoritställen är i häxan och lejonet, när barnen har kommit till grävlingarna. Någon av dem frågar; "Aslan, är han ett lejon? Men är han inte farlig då?" Svaret hon får är; "Visst är han farlig, men han är god!" Som jag tror att nästan alla vet så symboliserar lejonet Aslan Gud. Aslan är farlig, men god. Lika så är det med Gud. Han kan göra vad han vill, han skulle kunna utrota alla människor om han så ville det, men Gud är god.

C.S Lewis är cool, men Gud är coolare! Funderar på att skriva ett till citat av c.s. lewis, men det kanske får vänta till någon annan gång...

Den där Reinfeldt alltså...

Min lediga stund, som jag tog mig i skolan idag, tog jag bl.a. till att titta igenom mina mappar på datorn. Där hittat jag anteckningar på ett arbete som jag och min vän Sara Lundin hade gjort tillsammans. Samhällsproblemet vi skulle undersöka var om poliser ljuger i domstolar. Om de ljger så betyder det att oskyldiga sitter dömda... Ett intressant ämne, men det var inte detta jag hade tänkt att skriva om i detta inlägg. Det jag tänkte skriva var en grej som vår statsminister sagt i morgon soffan eller liknande när man frågade honom vad han tyckte man skulle göra åt saken, "Men å andra sidan finns det ju de som är skyldiga som inte blir dömda". Ja, jag menar då gör det ju inget om det finns några oskyldigt dömd, det väger ju upp det hela lite!? Jag brukar tycka Reinfeltd är bra, men här funderar jag verkligen hur han tänkte.

Om Gud finns...

Om Gud finns vad skulle du vilja att han gjorde i ditt liv?

I lördags pratade jag på andakten på kyrkans fritidsgård. Hela veckan gick jag och funderade över vad jag skulle prata om. En kväll när jag och mamma var ute och gick så frågade jag henne om hon hade några förslag. Hon påminde mig om en artikel jag läst några veckor tidigare. Det var en artikel där det stod om olika svar de frågade folk på stan; "Om Gud finns, vad skulle du vilja att han gjorde i ditt liv?". Efter att ha pratat väldigt kort om bön och att Gud inte är någon jultomte så avslutade jag med att ställa samma fråga till dem.

Denna fråga blev inte bara en fråga jag ställde till tonåringarna på Zaion. Det blev en fråga jag även ställde mig själv. Visst finns det saker som jag skulle vilja att Gud gjorde i världen, utrota fattigdom, fred, js listan skulle kunna göras lång. Men vad vill jag att Gud ska göra i MITT liv? Jag vet inte. Har funderat över det i en vecka snart, utan att ha kommit fram till något.

Hur många gånger har jag inte sagt att jag är beroende av Gud? Jag hade en tröja (från tonårsbibelskolan) när jag gick på högstadiet där det stod "Det finns många anledningar att testa Gud. Totalt beroende framkallande". Jag säger att jag är beroende av Gud, men jag vet inte vad jag vill att han ska göra i mitt liv!? Jag får inte ihop det i mina tankar...

Efter att ha börjat grubbla på frågan, fick jag plötsligt en till, "Är jag beroende av Gud?"

vänner

De senaste dagarna har jag funderat över det där med vänner och "nära" vänner. Vad det är som bestämmer att en vän är en nära vän. Vid första tanken skulle svaret vara att mina nära vänner är de jag kan berätta nästan allt för. Men är det verkligen så? För inte allt för länge sedan var jag och hälsade på en vän över en helg. Det var väldigt trevligt och vi pratade om det mesta. Senare har det slagit mig att även fast jag var där en hel helg så pratade vi aldrig om hur vi egentligen mådde och vart vi "stod" i livet. Är vi inte nära vänner då?

Men kan man inte berätta om vad man går igenom och var man står i livet för någon utan att vara nära vän? Jo det tror jag verkligen att man kan. För varje gång vi delar vårat liv med varandra kommer vi varandra ett steg närmare. Men en stor skillnad, vad jag tror, mellan en vän och en riktigt nära vän är att när vi ses så behöver vi knappt fråga varandra om det,för det är ett naturligt samtalsämne. Jag har inte rikigt kommit fram till något när jag funderar över skillnaden mellan en "riktig" vän och nära vän. Men en sak som de har gemensamt är att de bryr sig. De står alltid vid din sida, de vill att du ska må bra och de vågar att fråga hur det är med det där jobbiga som du berättade om förra veckan.

Jag och den kompis jag hälsade, vi kanske inte är så nära vänner som jag hade tänkt att vi var, för i så fall hade ett naturligt samtalsämne varit var vi stod i livet. Men hon är en rikitig vän, för hon bryr sig.

En blogg

Varför jag egentligen startar en blogg vet jag inte. Jag är annars en sådan som är lite emot. Men ikväll hände det! Välkommen till min blogg där jag kommer att dela lite av varje. Vi får helt enkelt se vad som kommer läggas upp här!