Ekonomisk oberoende

Man säger att de som har mer pengar än vad han någonsin kan göra av med är ekonomiskt oberoende. Det är inte sant. De som har mycket pengar är ju helt beroende av dessa pengar. Utan dem har man ingenting. De som verkligen är ekonomiskt oberoende är de människor som inte lever ett liv där pengar är i fokus, de som knappast har någonting men ändå lever ett gott liv.

- från Erik Svanberg gamla blogg http://whaturbansoundscafeis.blogspot.se

Under de senaste veckorna har jag på olika vis kommit i kontakt med vikten av bön och fasta. Jag började läsa nehemjas bok i bibeln. I de första två kapitlen är just bönen och fastan ganska så centrala.

När jag skriver detta inlägg är klockan 23.58. Jag vet att jag nog inte hinner publicera det innan tolv slaget, men efter som det är påbörjat innan tolv och jag själv är domare, så anser jag att det är godkänt.

Kanske har du under veckan funderat lite över var mina fem blogg inlägg har tagit vägen. Kanske trodde du att jag skulle misslyckas med utmaningen. Men icke! Många av blogg inläggen har funnits ett tag under viss barabetning i mitt huvud. Men jag måste ändå säga att detta med att skriva fem blogginlägg på en vecka var lite jobbigt på olika sätt, kanske egentligen inte främst att verkligen skriva dem, utan snarare att en del av dem, som jag skrev, har funnits i mitt huvud men inte riktigt känts ordentligt bearbetade för att skriva ner dem på ett bra sätt. En del av ämnena kan det därför hända att jag återkommer till i ett senare skede. Samtidigt jan jag se att det kanske är lite så här min blogg egentligen borde fungera. Just så att jag ska kunna dela inte perfekta och inte helt färdig tänkta tankar. Risken finns att tankarna aldrig blir riktigt färdig tänkta och i så fall kommer de aldrig hamna här...

"Nej tyvärr. Men om du går ut så är det andra röda huset. Inte det första utan det bakom, där vid rabatträdgården". Man kan det utan till. Det går automatiskt, precis som så mycket annat i kaffestugan. En hjälmarsnippa består av tre glasskulor - jordgubb, vanilj och daim, att alltid slå in kaffet först i kassan för att sedan fortsätta med fikabrödet (så att man inte glömmer något), prata lite tyska när den tyska familjen ännu en sommar kommer till gården (de blir alltid lika förvånade och glada), reagera när någon kallar en för "Pucko", på köttbullssmörgås ska det finnas fem köttbullar som man delat på hälften, hur man gör en gräddcyfon, en kaffe kostar 18 kronor... Självklart kommer även hej-och-välkommen-var-det-bra-så-eller-vill-du-ha-något-mer säljar rösten fram. Det är även lika trevligt och hemmvant att träffa alla stammisar, för visst finns de! I lördags var det säsongens första kaffestugan sjunger, vilket betyder att kaffestugans fylls med 70+ damer och herrar, sång och musik - mestadels gamla psalmer. Helt underbart!
Mycket är sig likt i kaffestugan. När man kommer dit, känns det som att det var igår, även om det nästan har gått ett år sedan sist. Men en sak har förändrats. Toaletterna hittar du inte längre i "det andra röda huset, det vid rabatträdgården". De finns nu mera i det nya campinghuset, "det nybyggda huset snett till höger..."



Frukost/lunch utsikt över hjälmaren

inte för att alla andra gör det...

- Vad har du för dig nu Lovisa?
- Jag pluggar till socionom
- Jaha, som alla andra. Tänkte jag nästan säga...
"Jo tack, du tänkte det inte bara - du sa det!" tänker jag.

Börjar bli van vid att få den kommentaren. Blir alltid lite små irriterad när den kommer, även om jag försöker att inte visa det. Ja, det är många som pluggar socionom. Det är många kristna som pluggar socionom. Men påminner mig själv om att jag inte pluggar socionom för att alla andra gör. Jag pluggar socionom av andra anledningar.

Jag gick på högstadiet. En tid då frågor som "Vad är meningen med livet?" "Om Gud har en plan med mitt liv, vad är den i så fall?"  "Kallelse - vad är det?" "Har jag en kallelse och vad i så fall?". Visst att frågor av samma karaktär och art fortfarande kan finnas i mitt huvud, men på den tiden var det på ett annat plan, på den tiden var de frågorna nya. Så minns jag hur jag satt på ett ungdomsmöte. Jag satt och tänkte på livet, på just sådana här frågor. Lyssnade ingenting på vad kvinnan där framme sade. Men medan jag satt där och funderade över meningen med livet och kallelse så snappar jag ändå upp en sak som predikanten sa. En sak, en mening och det var i stil med "Vi har olika uppgifter och kallelser det kan exempelvis vara att jobba med människor eller kanske..." Mer hörde jag inte. Helt plötsligt blev inte kallelse ett stort och obegripligt ord. Jag hade nog tänkt mig att om Gud kallar mig till något, så kommer det vara något stort! Men den här kvinnan som predikade tog ner ämnet kallelse på en mer "vardaglig nivå", om man nu kan säga så. Jag började förstå lite mer av vad kallelse var och kanske framför allt, jag såg första steget av vad jag tror är min kallelse i livet. När jag kom hem den kvällen så var jag upprymd. Jag hade fått lite svar på mina alla frågor.

Jag pluggar inte socionom för att alla andra gör det. Jag pluggar till socionom, för att jag vill det och för att Gud den kvällen visade vad han hade lagt ner i mitt hjärta. Jag pluggar till socionom för att jag vill jobba med människor!

Livet och döden - siamesiska syskon?

”Livet och döden är som siamesiska syskon. Är vi rädda för det ena blir vi också rädda för det andra” Citatet är hämtat ur en av Håkan Nessers böcker. Jag har tänkt lite kring detta de senaste dagarna; - Vad menas med det? – Stämmer det? – Vad får det för konsekvenser i livet?

Tankar har fört mig till filmen Big fish. Den handlar om Edward och hans historier från hans liv. När han var en ung pojke fick han, av en häxa, reda på hur och när han skulle dö. Detta ledde till att han vågade göra saker och ting som ingen annan vågat eller klarat av. Eftersom han inte behövde vara rädd för döden, så kunde han utan rädsla leva ett farligt liv.  

Som kristen tror jag att Jesus har övervunnit döden och öppnat vägen till himlen. Han sade, joh 11:26, ”Jag är upp­ståndel­sen och li­vet. Den som tror på mig skall le­va om han än dör, och den som le­ver och tror på mig skall ald­rig någon­sin dö.” Shane Claiborne’s mamma har sagt något i stil med; ”Jag har börjat förstå att det finns inge tryggare plats att leva farligt på, som i Guds trygga hand”. Jag tycker det är bra sagt och visar lite på hur vi som kristna borde leva. Eftersom Jesus har övervunnit döden behöver vi inte vara rädda för hur och när vi ska dö. Om det är så att livet och döden är som siamesiska syskon, och vi faktiskt är rädda för döden så betyder det att vi skulle vara rädda för livet och då inte våga leva det fullt ut. I Guds trygga hand kan vi leva farligt, just eftersom att död inte betyder död utan liv.

Jag har börjat förstå Nessers citat, även om jag inte förstår det fullt ut. Hur vi ser på döden, kan få stora konsekvenser på hur vi lever våra liv. Jag har förstått lite mer av vad jag tror Jesus kanske pratade om och gjorde. Frågorna jag nu ställer mig är; Hur skulle mitt liv se ut om jag inte hade varit rädd för döden? Hur skulle mitt liv se ut om jag, på riktigt, tog till mig Jesu ord om livet och döden?

fem blogginlägg

Springa 1.5 mil gick inget bra. Skyller på vädret. Sprang enbart 5 km. Skulle ha sprungit mer om vädret varit bättre.

Denna vecka har jag som mål att posta 5 blogginlägg, på minst 200 ord vardera. Funderar även på om jag bör börja med något straff de gånger jag inte klarar utmaningen. Har du något förslag?

VU nr 7

Ny vecka = ny utmaning och vi är nu uppe i den sjunde av veckans utmaningar!

Denna vecka har jag som utmaning att jag ska spring 1.5 mil, sammanlagt. Jag är inte riktigt bruden som brukar vara ute och springa så mycket. Denna vår har jag varit ute några gånger. Vi får se om jag kommer klara detta. Men jag tror på mig själv och jag hoppas du tror på mig!? ....i så fall kommer jag klara det

40min/dag

Ut och gå, 40 min/dag. Det var förra veckans utmaning. Här kommer en sammanställning:

Måndag - ca 40 min

Tisdag - minst 40 min

Onsdag - 45 min

Torsdag - 40 + 75 min

Fredag - 40 min 

Lördag - 25 min

Söndag - ca 60 min

Eftersom utmaningen var att gå 40 min VARJE dag, så lyckades jag inte denna vecka. Jag är dock otroligt nöjd med veckan, då jag sammanslaget har gått ungefär 365 min (endast promenader mist 25 min räknade), vilket motsvarar drygt 52 min/dag. Nöjd!

Onsdag och här kommer en uppdatering av "Veckans Utmaning". Förra veckan var en no coffee vecka. Det gick bra. Blev inte alls så jobbigt som jag trodde det skulle vara. De första dagarna blev det mycket te. Hela veckan blev det ganska mycket te. Dock inte enbart för att få i mig lite koffein utan mest kanske för att ha något att drick de stunder då jag annars dricker kaffe. I måndags var det en fröjd att få dricka en kopp kaffe, med en kär klasskamrat.

Denna vecka har jag ett nytt uppdrag. Ett härligt, men inte så svårt uppdrag. Jag ska vara ute och gå i 40 minuter varje dag (i ett sträck...).
Måndag - glömde kolla tiden, men skulle gissa på 35-40 min.
Tisdag - Minst 40 min.