Jag minns när jag var på migrationsverket för första och en så länge enda gången. Vi följde med en kvinna dit som skulle söka asyl på nytt. Jag minns den absurda känslan när vi blev hänvisade till en disk där det enda som fanns mer i rummet var en tv och en sverigekarta. De frågade henne några saker och sa sedan åt oss att sätta oss ner och vänta. Vad vi skulle vänta på visste vi inte. Där fanns ingen information eller liknande. Det enda som fanns var den där tv:n och sverigekartan. Efter ett tag kom mannen tillbaka, gav oss en liten karta och förklarade att vi skulle gå till grannhuset lite längre ner på gatan. Vad vi skulle göra där var fortfarande lika oklart.
