Jag är en sådan som ganska ofta går omkring och har en sång "på hjärnan" (eller kanske nästan alltid). För det mesta så handlar det om en låt man lyssna på eller hörde på radion nyligen. Men så var det inte idag. Jag hade en låt med Bo Kaspers Orkester på hjärnan, nämligen "Svårt att säga nej". Det är en särskillt strof jag nynnat på större delen av dagen och det är just; "Jag vet jag aldrig kommer leva hundra år. Jag nöjer mig med en minut brevid dig om det går."

Kanske är det just så man känner ibland. Vet att det inte kommer bli vi två, men jag kan nöja mig med en minut bredvid dig... (Låter som att jag är nere i värsta kärleksdepressionen, men så är det icke, som tur är.)

Elna är förskyld. Jag och Elna hade pusskalas igår. Idag är både jag och elna förskylda...

Detta har varit en otroligt skön dag. Har nog saknat sådana här dagar lite i sommar. Morgonen var ganska soft, viktoriaskolan riktigt gott (man sitter och spelar spel med tonåringarna under lunchrasten) sedan var det bara dega i soffan. Funderade många gånger på om man kanske skulle hitta på något, men de orkades inte riktigt, var för skönt i soffan/sängen. Det är så här sommaren ska vara oftare!

Imorgon är det brickebackensskola som gäller. Ska vara där kl halv åtta (!) för att träffa rektor. Sedan bär det av till Göteborg en sväng, men misströsta inte, jag kommer tillbaka på lördag eftermiddag.

Johan möter Greta, en av tanterna i kyrkan. Sedan Johan var i kyrkan sist så har han ändrat lite stil. Det här var på den tiden då det var modernt med spikes, Johan var inte sämre än att han också fixat spiks. När han nu möter gamla tant Greta blir det en liten krock...

(Greta) - Är det inte Johan?
(Johan) - Jodå visst är det de
(Greta) - Är du inte kristen längre, när du ser ut så där?
(Johan) - Vem F*N är du att dömma mig!?

Det är en sådan berättelse som man både skrattar och gråter när man hör.

Ibland kan man undra var folk får saker ifrån. Ofta tolkar man så konstigt. Jag har märkt av detta på lite olika sätt den senaste tiden och blir lika, nästan, irriterad varje gång. Det kan vara saker som, "den där kan man ju inte lita på, det ser man ju på honom/henne" utan att man tidigare har träffat eller sett människan. Eller en vanlig som "men han/hon är väl inte kristen?" efter att bara ha tittat på människan. En annan är "men de är ju på G", bara för att man ha sett dem ta en fika tillsammans. Jag har även varit med om "...men de är ju tillsammans" på ungefär samma grund som den förra.

Så trött på sådana här kommentarer! Vissa saker kan man skratt åt, andra blir jag bara frustrerad när jag hör. Sedan finns det de historier som man både man både skrattar och gråter när man hör... (Kanske det blir en sådan imorgon, men nu måste jag sova)

Idag har jag gjort min första dag som teamare. Det känns riktigt gott. Jag, Albin, David och Julia hängde på viktoriaskolan under deras lunchrast. Där ska vi vara hela veckan, men sedan ska jag och albin inte vara där så mycket mer. Som teamare är det mycket olika uppgifter och uppdrag som väntar, allt från tjejgrupp, till hemgrupp till kamratstödjare. Det sistnämnda är kanske det jag ser fram emot mest under året. Jag och Albin ska inte vara på viktoriaskolan, utan det är bara denna vecka. Vi ska vara kamratstödjare på Brickebackensskola, tre till fyra dagar varje vecka. Jag tänker tillbaka på hur det var när jag själv gick på högstadiet. När man kom närmare skolgården såg man alltid ett gäng stå och röka. Det var ofa man var lite rädd över att gå in genom ingången på den sidan skolan, men det var ju den som var närmast. Man var inte rädd för att de stod och rökte, utanför att man aldrig visste vad de skulle säga till en. Det var väldigt tuff miljö, på l$ektionerna, på rasten, i klassen, i kompisgänget, överallt. Man var ofta rädd att få höra ett elakt ord och det var ganska ofta man fick höra det. Men sen fanns det ju de där goa och härliga stunderna då man bara älskade skolan.

Jag ser fram emot att hänga på en högstadieskolan. Finnas till för ungdomarna. Kanske få betyda något för dem. Jag tror inte alltid det kommer vara enkelt, det är nog många gånger det kommer bli tufft. Men vad jag längtar! Detta år kommer bli ett spännande år...

Dop

Det var ett litet tag sedan jag skrev här, vilket beror på att en ny tid i mitt liv har börjat. Jag har börjat på teamträningsskolan, mellan sverige och ska göra min praktik tillsammans med min teamkompis Albin, i brickebergskyrkan. Förra veckan var vi på vår första kurs vecka, vilket innehöll väldigt blandade känslor. Hade nog aldrig riktigt tänkt att man skulle gå till botten och verkligen jobba på sin relation med Jesus på det sätt vi gjorde. Det var otroligt skönt, men samtidigt så otroligt jobbigt. Annars bestod dagarna av en hel del undervisning men även en hel del häng som lekar och bara snack och på kvällarna hade vi kvällsmöten i olika former. Nu har äventyret börjat, och imorgon är jag sk "pastorsledig".

Idag var en fin dag. Först äta frukost och se på den underbart söta Elna, sedan åka till kyrkan och träffa en del människor man inte träffat på länge. Sedan åkte jag iväg till hjälmargården, inte för att jobba som jag annars gör där, utan för att en nära vän skulle döpas. Döpas, tänler du, gör man inte det med småbarn? Då är det så att innom frikyrkan finns det en tradition (om man kan säga tradition?) som säger att man vuxendöps. Det är en cermoni som visar att man tror på Gud och Jesus och vill leva sitt liv i efterföljelse. Idag var det dopförättning. Rebecka Udd och tre andra döptes. Det är något speciellt med det, fyra unga människor som bestämmer sig för att leva ett liv för Gud. Det är en heligstund, speciellstund, går inte att beskriva med ord, men det är glädje! Glädje på hjälmargården o vi ska inte tala om vilken glädje det är i himlen en sådan här dag!

Äventyret

Imorgon börjar första kursveckan på teamträningsskolan, eller "äventyret" som min vän Sara säger. Det betyder att jag och min teamkamrat Albin beger oss till Ansgarsgården utan för Flen, för att där träffa de andra teamen. Det är blir början till vad jag ska göra ett läsår framöver, detta blir början till mitt teamår, början på äventyret...

Hm, Ben & Jerrys skulle sitta ganska fint nu...

Ben & Jerrys - löser alla problem
Skulle vilja massor i frysen att ta av i sådana här stunder! :)

Du har antagligen rätt när du förutsätter att du aldrig kommer att få se ett
mirakel ske. De sker vid stora tillfällen. De finns i historiens kraftcentra -
inte den politiska eller sociala historien, utan den andliga historia som
människor aldrig kan förstå helt oh fullt. Om ditt liv inte råkar utspela sig i
närheten av dessa kraftcentra kan du ju inte förvänta dig att få se ett mirakel.
Om vi var hjältemodiga missionärer, apostlar eller martyrer skulle det vara en
annan sak. Men varför du eller jag? Om du inte bor intil en järnväg ser du inte
tågen gå förbi utanför fönstret. Hur troligt är det att du eller jag är
närvarande när ett fredsfördrag skrivs under, när en stor vetenskaplig upptäckt
görs, när en diktator begår självmord? Att vi skulle få bevittna ett mirakel är
ännu mindre troligt.

C.S Lewis

titt i backspegeln

Har ännu en gång kommit på hur gott och bra det kan vara att tänka tillbaka ibland. Man brukar säga att man ska leva i nuet och se framåt. Håller helt med, men man får inte heller glömma att kolla i backspegeln emellan åt. Det är trotts allt där vi ser hur valen vi gjort format oss och det är bakifrån som vi kan se Guds ledning. Det är då vi kan se varför Gud förde oss till den platsen eller den situationen som Han gjorde. Vi som just då kanske var arga och frågade Gud varför!? Om du inte ser tillbaka, är jag rädd att du kanske inte får reda på det...

När jag var på Götabro i början av vecka så, som jag skrev, tittade jag tillbaka på vad som hänt under året sedan förra sommaren och vad Gud har gjort i mitt liv. Vid en första anblick kändes det som att inget speciellt hade hänt och att Gud hade väl funnits där men inte gjort så mycket väsen av sig. Men när jag började tänka efter så kunde jag se hur Han verkligen varit med och hållt sin hand över mig hela tiden, även de stunder då allt kännts jobbigt, då jag har funderat på var Gud håller hus, men också de gånger då jag har glömt bort Honom. Jag tror inte att det var en slump att Julia under myshajken i höstas bad om exakt det jag hade på hjärtat, trotts att jag inte sagt något. Strax efter nyår hade vi en lovsång och tillbedjankväll där Gud visade sig väldigt tydligt och Anden kom välsigt nära. Har även stunder som har varit jobbiga och där jag funderade på varför. Så här i efterhand kan jag se att det har lärt mig väldigt mycket om mig själv och Gud och om vår relation. Konferensen Tro, Hopp och Skola var ett sådant tillfälle. Där kände jag att jag hade misslyckat, jag hade varit på väg att lägga ner kristna skolgruppen. Att höra hur lätt alla andra verkade ha det och nästan enbart höra undervisning om att inte ge upp utan fortsätta kämpa när det är jobbigt, gjorde att jag kände att jag verkligen hade misslyckat. Men så sade Sofia till mig, Lovisa du har inte misslyckat. Gud ser inte detta som ett misslyckande, Han går inte efter sådant. Kanske var det mening, kanske inte, men det spelar ingen roll Gud älskar dig inte mindre för det! Denna helg var otroligt jobbig och jag har funderat över om det var meningen att jag skulle åka till THS eller ej. Jag har inte kommit fram till något svar, utan det enda jag vet är att Gud använde den helgen till att jag skulle förstå Hans kärlek inte handlar om prestation.

Så här i efterhand kan jag även se hur Gud var med under de stunder då jag inte klarade av at sjunga med i lovsångerna, då jag inte visste hur mycket plats jag ville ge Honom i mitt liv. Den fredagen på Kingdom Culture då jaag kämpade med frågan om Gud var värd en plats i mitt liv, då satt han bredvid mig och höll mig i handen. Han var med under de stunder då jag struntade i Honom. Han var med under den kvällen i våras på Götabro då han mötte mig och fick mig att jag inse att jag ville ha in Honom i mitt liv igen. Kunde inte säga HELA mitt liv, men började med en litet steg.

Jag minns de stunder då det var lite tungt, de stunder då jag inte hade ersatt någon tid till varken mig själv eller Gud. Hur skönt det då var att krypa upp i Guds famn och bara vara. Att Simon under förbönen i kolonilotten bad precis det jag kämpade med, tror jag inte heller var någon slump. Som ledare på chili (tonårsläger) fick jag se mycket av vem Gud är och vad Han vill göra med oss, då många många blev helade, då många fick ta emot tungotalets gåva och då många av ungdomarna lade sina liv i Hans hand. Det fick mig att inse hur stor och god Gud är.

Det är viktigt att stanna upp och titta tillbaka, inte bara köra på. Denna promenad på Götabro gör att jag fick en större tro och tillförlit på Gud. Det var när jag tittade tillbaka som jag såg att Gud verkligen varit med under året, att han håll sin hand över mig. De saker jag skrivit om här, är bara några av de gånger då jag har fått se Gud och då Han har slipat mig under året...

Fina, kristna människor

Har tänkt att skriva om mina dagar på himmelriket på närkesslätten, även kallat Götabro. Jag kunde inte vara med hela frizonbibel i år, men kom upp (eller snarare ner kanske) och hälsade på under två dagar. Detta blev två helt fantastiska dagar. Detta inte enbart för att man träffade massor med gamla och nya ärliga människor utan kanske främst möjligheten att verkligen sätta Gud i centrum och ta nya tag med Guds relationen och ta de där promenaderna och bara tänka på hur god Gud är som jag önskar jag kunde ta varje dag. Som vanligt hade jag mitt egna lilla "nyår" då jag för mig själv tänker på vad som hänt i mitt liv sen sist jag var på Götabro. Men om det året ska får bli en annan gång...



Första dagen jag var där undervisade Petrus Lilja. Oj vad jag älskar att lyssna på honom. Han är grym på många sätt. Han pratade om andliga vanor. Riktigt bra. Det var en sak han sade lite ironiskt som fick igång mina tankar (jag har hört det förut), "alltså det finns även bra människor utanför kyrkan, men det kanske inte ni har upptäckt ännu!?". Ibland undrar jag verkligen om det är så att vi inte upptäckt detta. Låt mig förklara lite vad jag menar. Vi läser om kanske ett fadder projekt, eller liknande och inser att detta är otroligt bra. Men istället för att ge börja skänka pengar till detta projekt så startar vi ett "kristet" fadder projekt, för de som drev det andra var ju inte kristna. Vi kopierar allt ihop, men vi är och gör detta så mycket bättre, för vi är ju kristna! Så ofta lever vi i vår lilla kyrkobubbla. Vi som kristna är mycket bättre, de andra kan ju dra till jag vet inte vad, men vi är ju iaf bäst. Det är ju bara vi kristna som vill göra något gott för världen. Bullshit! Varför kan vi inte skänka våra pengar till annat än "kristna" fadderprojekt. Det finns faktiskt fina människor utanför kyrkan också. (ibland känns det som att de har förstått mer om vad Jesus menar med att leva för sin nästa än vad vi har gjort...)