Det finns mycket man kan skriva om i en blogg. Men ett ämne som jag har tänkt att skriva om är EU:s förbaskade jordbrukspolitik. Hur EU kan se till att fattiga länder blir ännu fattigare. Jag tror dock inte att detta blir idag, då jag inte riktigt har tid så mycket som jag då skulle behöva. Men det hela går alltså ut på att ca 45 %, om jag inte minns fel, otroligt mycket iaf av EU:s budget går till jordbrukspolitiken, som i sin tur går till att ge bönder i EU stöd för att kunna klara sig. Som i sin tur leder till att man säljer billigt mjölkpulver, t.ex., till u-länder, som gör att bonden där nere måste slakta sin ko, just för att mjölkpulvret från EU är billigare. Dessutom är tullarna högre in till EU, vilket gör att u-länder inte kan exportera sina varor, uan blir billigaste med råvaror och de får inte ut så mycket pengar som de skulle kunna ha fått.

Detta blev ett ganska förvirrande inlägg kanske, men när jag väl börjar skriva eller börja prata med någon om detta så kan man knappt få stopp på mig. och som sagt, jag har inte tid att skriva nu, så en mer utförlig inslag av EU:s jordbrukspolitik ska skrivas någon annan gång. Men ni har fått läsa lite om vad som kommer! (och då ska jag ha lite mer struktur på det, så att du förstår vad jag skriver om)

"- vad skulle du göra om du fick en miljon?

- jag skulle nog inte gör någonting, bara sitta här

- det behöver inte jag en miljon till!"

Egentligen har jag ingenting att klaga på. Den här sommaren började med student, körkort och bröllop. Senare i sommar blir det ytterliggare bröllop. Jag har ett sommarjobb som jag trivs med och det är beläget på ett av sveriges finaste platser. Så egentligen har jag verkligen inget att klaga på. Detta borde bli en toppen bra sommar. Men allt känns inte bra. Jag får ingen ro. Jag har funderat och funderat och funderat, så mycket att jag inte vet vad jag funderar på till slut.

Vad beror då denna oro på? Ja det har jag frågat mig många gånger. Egentligen började det kanske innan sommaren. Kanske att jag mest har trängt undan den när roligare saker har hänt. Till stor del tror jag att det känslan beror på min Guds relation. Den har varit lite upp och ner, mest ner, under våren. Men i början av sommaren, när vi satt några stycken i kolonistuga och hade en liten andakt, tyckte jag det var riktigt jobbigt. När vi sedan började med förbön så gick jag ut efter ett tag. Jag orkade inte vara kvar där inne. Kunde känna Guds närvo, men inte ta till mig den, ville bara bort. Gick ut som att jag trodde att det skulle hjälpa, som att Gud skulle försvinna då! ha, nej klart Han inte gjorde det men där var det iaf bara Gud och jag vilket gjorde det något lättare. Hoppades att de skulle ha bett klart när jag kom tillbaka, men de hade väntat in mig. Vi fortsatte, jag tyckte det var otroligt jobbigt, och när det kom till min tur att få förbön så var jag väldigt nära på att avböja det. Dock gjorde jag det inte.


Sedan den kvällen i kolonistugan kan jag inte säga att min Guds relation har blivit bättre. Var på konferens när det kom till tillbedjan stund, så blev det jobbigt. I stort sett har min Guds relation "legat nere" hela sommaren. Visst har jag bett ibland, men oftast har det känts som tomma ord.

En annan anledning, som på ett sätt är väldigt spännande men tillsamans med det jag skrev innan gör det lite jobbigt, är ju just det att jag inte har den trygga platsen att återvända till när hösten kommer. Kanske inte alltid en trygg plats på det viset att det alltid är toppen och roligt där, utan för att man vet vad man ska göra och vad som kommer hända. Man har varit där varje vardag i tolv år och helt plötsöigt ska man bryta det mönstret. Ja, jag tror ni fattar. Jag ska inte till skolan till hösten utan jag ska ta mig an ungdomarna i brickebergskyrkan. Okej, egentligen inget att oroa sig över, men det känns lite läskigt, samidigt när ens relation med Gud inte varit den bästa.

Här om kvällen läste jag en berättelse, ur boken "50 unga skriver om tre", som min kollega har skrivit. Han hade skrivit lite om hur han kom tillbaka till Gud. Delar av den kände jag mycket väl igen, inte för att han har snackat om det utan för att jag själv har känt samma sak. Han berättade hur han en gång som hörde hur Gud sade till honom; "Det är okej att vara svag. Det är okej att tvivla. Men glöm inte att hur du än känner, vad som än händer, så är jag där och leder dig". När jag läse detta började jag nästan gråta. Det var inte förrän då jag insåg att Gud verkligen är med mig. Gud kommer att vara med mig i hösta. Han kommer leda mig. Även fast min tro är svag, även fast jag tvivlar, så är Gud med mig och håller en vakande hand över mig.

Sedan den kvällen, när jag läst den berättelsen och särskillt det citatet, när jag sedan bad till Gud, sedan dess har jag fått mer ro i mina tankar. Jag funderar inte lika mycket på hur det ska bli, utan tar mer dagen som den kommer, för morgon dagen, den ligger i Guds hand.

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. -Matt 6:34

När jag var liten, gick i sjuan-åttan, trodde jag att man var tvungen att vara på ett visst sett om man var kristen. Svor man, så var man ju inte kristen, i alla fall inte lika kristen som jag. Drack man alkhol, så var man ju knappast kristen heller. Stod man upp i lovsångerna så var man lite mer kristen än de andra. Stannade man kvar på de där frivilliga andakterna på läger, då var måste man välnästan vara kristen. Sträckte man upp händerna i lovsången, då var det ingen snack om saken längre.

Under några veckor på sommaren, när jag gick i högstadiet, så var jag på tonårsbibelskola. Där träffade man massor av kristna som var i samma ålder. Eller kristna, var verkligen alla kristna...? Det var något jag speckulerade lite i. För vissa av de svor ju, så nja det var ju tveksamt. Vissa av de verkade ju bara vara där för at föräldrarna tyckte de skulle åka, så nja det va ju tveksamt där också... och så där höll jag på. En av de jag hängde med en del på tb en sommar var ju en som faktiskt inte svor (bingo) en som verkade vara där, inte enbart för att leka (bingo) brukade gå på de frivilliga andakterna (dubbelbingo). Men den sträckte ju inte händerna i lovsången! Jag funderade starkt på om denna person verkligen var kristen, just på grund av att den inte sträckte händerna.

Senare har jag fått många saker klart för mig. Inte enbart att min kompis är kristen, utan att man inte behöver vara på ett visst sätt för att vara kristen. Man kan tycka och tänka om hur man ska leva som kristen, men det viktigaste är ändå att man har sin tro. Vilken församling eller samfund du är med i spelar inte heller någon roll. Det är tron, tron på en Gud som är viktigast!

Även fast jag och de flesta andra kristna vet detta, så placerar vi ändå in oss i fack under hur bra kristna vi är. Antingen så är man första handskristen, eller andra hand. Jag är trött på detta, men ändå så vet jag mycket väl att jag för ofta gör det. Jag jobbar på att försöka att inte tänka så, och så länge jag anstränger mig och jobbar på det, så går det ganska bra. Men anstränger jag mig inte, så är jag tyvärr ofta där och sorterar. Varför kan vi inte bara sluta sortera och inse att det är tron och inte gärningarna som är det viktigaste??

"Våga ta det första steget i tro. Du behöver inte se hela trappan, bara första trappsteget."
Martin Luther King

Denna man är en man jag beundrar otroligt mycket. Tänk om det fanns flera som honom...

Detta inlägg kommer att handla om böcker. Det är i alla fall vad jag har tänkt, men det låter fruktansvärt tråkigt. Hur som helst jag är en sådan där som läser flera böcker samtidigt. Just nu läser jag tre eller fyra böcker (minns inte om jag började på den fjärde eller ej och beror på hur man räknar). Dessa böcker är verkligen helt olika. Den bok jag började läsa först är Skuggorna och regnet, av Håkan Nesser. Har inte kommit så långt i den, men den verkar bra och spännande. Den andra boken jag läser heter Kärleken jag längtar efter om att vara älskad av Gud och är skriven av John Ortberg. Har hört att denna författare ska vara bra och det är han nog kanske också. jag tycker dock att detta är en väldigt jobbig bok att läsa ibland. Om det beror på författaren eller ämnet vet jag inte rikigt, kanske lite både och men kanske ändå mest ämnet. Man tycker kanske att det vore bra och lätt att läsa om en bok som handlar om Gud o Jesu kärlek. Men på någotvis tycker jag att det är så otroligt jobbigt. Varför jag tycker det vet jag inte rikigt, kan i alla fall inte sätt ord på det, men det är något konstigt. Kanske att detta beror på att boken är så jordnära, samtidigt som jag känner att Guds kärlek den senaste tiden har kännts så långt bort. Denna bok har nog i alla fall gjort att jag har börjat längt efter att känna Guds kärlek ännu tydligare, coh det tror jag är positivt!

Nu vidare till den bok jag har läst mest i de senaste veckorna. "Detta är en bok som borde sättas i handen på varje politiker som funderar på att sammanfatta den egna karriären." - Göteborgs-posten. "För några år sedan var han en okänd senator, nu är han snart ett världsnamn. Och ännu märkligare. Han är en bra skribent. om Obama inte var en senator som vill bli president skulle han klara sig utmärkt som författare" -kulturnytt. Jag tror ni har förstått vad det är för bok, "Min far hade en dröm" skriven av USA's president Barack Obama. Jag måste stämma en i vad dessa recensioner om boken säger, för oj vad bra den är skriven! och oj vad intressant den är! Han skriver heöt öppen om sig själv och hur USA och hans familj och historia har format honom. Jag är imponerad och detta är verkligen en bok som jag kan rekomendera!

haha fick nästan en lite chock när jag tittade på min egna blogg. Hade helt glömt bort att jag sent igår kände för att köra på rosa tema ett tag. Vi får se hur länge det håller...

Dagens citat;
"Den som står på tå står ostadigt"
Kinesiskt ordspråk

Vet inte vad ni tänker när ni läser det men min reaktion är, nähe det menar du inte!

Jag hade en tanke om vad jag skulle skriva om, men orkar inte riktigt skriva om det idag. Så det blir ett citat, vet ej vem personen är men tyckte om citatet.

"Förspilld är all den tid som ej förflöt med kärlek."
Torquato Tasso

Hade hoppats på att kunna samla tankarna och kunna skriva något ikväll. Men just nu är det lite för mycket där uppe, så jag vet knappt själv vad jag tänker på. Känner mig mes förvirrad och känner att detta inlägg blir ännu mer förvirrad, så nu ska jag nog gå och sova istället! Ska försöka samla ihop tankarna någon annan dag...

Nostalgi, barndomsnostalgi. Det var något jag fick idag. Åkte hem från hjälmargården och hittade en cd. Just skivan i sig gav inte så mycket nostalge, då detta var något som helst ska lyssnas på kassettband. Dessa band var något vi alltid lyssnade på när vi hade en lång bilresa framför oss när jag och mina syskon var mindre. Men nu har det blivit lite modernare med cd-skivor så då får man finna sig i det. Jag satte i alla fall in denna skiva i stereon i bilen å så kunde man höra Åke Samuelssons göteborska. Han började berätta historier om dessa två tioåriga pojkar, och jag satt där och tänkte på min barndom. Berättelsen fortsätter. Killar lyssnar som vanligt på söndagsskoleledare Rune och fattar inte vad han menar. De krånglar till det för sig, stoppar handen i byxefickan och kliar sig bakom örat. Men med lite hjälp så ordnar det sig igen och det bidrar till att de förstår vad Rune pratade om. De har många funderingar och tankar dessa två pojkar, allt från vem den lustige mannen är till vad det är för trygg räka man sjunger om (i låten tryggare kan ingen vara) Men Åke Samuelsson får alltid ihop det på någotvis. Jag älskar dessa berättelser och dessa två pojkar, som jag tror att många av er kanske har kommit på vilka det är... Munken och Kulan!