Egentligen har jag ingenting att klaga på. Den här sommaren började med student, körkort och bröllop. Senare i sommar blir det ytterliggare bröllop. Jag har ett sommarjobb som jag trivs med och det är beläget på ett av sveriges finaste platser. Så egentligen har jag verkligen inget att klaga på. Detta borde bli en toppen bra sommar. Men allt känns inte bra. Jag får ingen ro. Jag har funderat och funderat och funderat, så mycket att jag inte vet vad jag funderar på till slut.
Vad beror då denna oro på? Ja det har jag frågat mig många gånger. Egentligen började det kanske innan sommaren. Kanske att jag mest har trängt undan den när roligare saker har hänt. Till stor del tror jag att det känslan beror på min Guds relation. Den har varit lite upp och ner, mest ner, under våren. Men i början av sommaren, när vi satt några stycken i kolonistuga och hade en liten andakt, tyckte jag det var riktigt jobbigt. När vi sedan började med förbön så gick jag ut efter ett tag. Jag orkade inte vara kvar där inne. Kunde känna Guds närvo, men inte ta till mig den, ville bara bort. Gick ut som att jag trodde att det skulle hjälpa, som att Gud skulle försvinna då! ha, nej klart Han inte gjorde det men där var det iaf bara Gud och jag vilket gjorde det något lättare. Hoppades att de skulle ha bett klart när jag kom tillbaka, men de hade väntat in mig. Vi fortsatte, jag tyckte det var otroligt jobbigt, och när det kom till min tur att få förbön så var jag väldigt nära på att avböja det. Dock gjorde jag det inte.
Sedan den kvällen i kolonistugan kan jag inte säga att min Guds relation har blivit bättre. Var på konferens när det kom till tillbedjan stund, så blev det jobbigt. I stort sett har min Guds relation "legat nere" hela sommaren. Visst har jag bett ibland, men oftast har det känts som tomma ord.
En annan anledning, som på ett sätt är väldigt spännande men tillsamans med det jag skrev innan gör det lite jobbigt, är ju just det att jag inte har den trygga platsen att återvända till när hösten kommer. Kanske inte alltid en trygg plats på det viset att det alltid är toppen och roligt där, utan för att man vet vad man ska göra och vad som kommer hända. Man har varit där varje vardag i tolv år och helt plötsöigt ska man bryta det mönstret. Ja, jag tror ni fattar. Jag ska inte till skolan till hösten utan jag ska ta mig an ungdomarna i brickebergskyrkan. Okej, egentligen inget att oroa sig över, men det känns lite läskigt, samidigt när ens relation med Gud inte varit den bästa.
Här om kvällen läste jag en berättelse, ur boken "50 unga skriver om tre", som min kollega har skrivit. Han hade skrivit lite om hur han kom tillbaka till Gud. Delar av den kände jag mycket väl igen, inte för att han har snackat om det utan för att jag själv har känt samma sak. Han berättade hur han en gång som hörde hur Gud sade till honom; "Det är okej att vara svag. Det är okej att tvivla. Men glöm inte att hur du än känner, vad som än händer, så är jag där och leder dig". När jag läse detta började jag nästan gråta. Det var inte förrän då jag insåg att Gud verkligen är med mig. Gud kommer att vara med mig i hösta. Han kommer leda mig. Även fast min tro är svag, även fast jag tvivlar, så är Gud med mig och håller en vakande hand över mig.
Sedan den kvällen, när jag läst den berättelsen och särskillt det citatet, när jag sedan bad till Gud, sedan dess har jag fått mer ro i mina tankar. Jag funderar inte lika mycket på hur det ska bli, utan tar mer dagen som den kommer, för morgon dagen, den ligger i Guds hand.
Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. -Matt 6:34
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar