Min mamma kan ibland säga, Du vet att du är den av mina barn som jag älskar mest. Men du behöver ju inte säga det till de andra, för de tror att det är de som är mest älskade. Trots lätt arg på mamma, för så kan man ju ändå inte säga, känner jag mig ändå väldigt speciell och älskad.
Någonstans kan jag förstå när Johannes säger att han är lärjungen som Jesus älskade. Det är som jag kan se hur Jesus viskar till honom, du vet att det är dig jag älskar. Skillnaden är bara att Johannes verkade missa den sista meningen eller om det var Jesus som glömde säga den, att inte berätta det för någon annan. Johannes hade förstått vad Jesus sa till honom. Han hade förstått att han var den älskade. Han hade förstått vem han var. Förstått att han var Guds älskade barn.
Ibland kan jag nästan bli lätt arg när jag läser vad Johannes skriver, vem tror han att han är!? Tror han att han var något extra för Jesus? Jesus älskar ju alla, lika mycket. Men Johannes skriver inte att han är den Jesus älskar allra mest. Han skriver att han är den älskade och det är jag som missar att Jesus viskar samma sak till mig. Han viskar att jag är den Han älskar. Jag är inte bara en i mängden, en av dem alla. Jag är DEN Jesus älskar. Men säg inget till de andra, för de tror att de är den jag älskar... Jag är den älskade, precis som du. Precis som vi är alla de älskade.
