Jag kom på en sak idag. I sommaren var det 10 år sedan vi flyttade från Norrköping, till Motala. Det betyder att jag har bott halva mitt liv i Norrköping. Stunder från åren rusar snabbt förbi i mitt inre och tanken kommer; Var hör jag hemma? För några år sedan så sade jag alltid att jag bor i örebro, men kommer från östergötland. Men hur är det idag, räknar jag mig som östgöte eller närking? Räknar jag mig som hemma i Norrköping eller Örebro, eller kanske Motala? Går man efter dialekt så hamnar jag nog strax över marginalen för att vara östgöte och jag har dessutom bott 15 av min år där. När människor kallar mig närking är jag ganska snabb med att säga att jag bott i östergötland större delen av mitt liv. Men trotts det känner jag inte att jag mig inte "hemma" i norrköping, inte i Motala heller. Frågan är om jag gör det i Örebro? Ja var hör jag egentligen hemma? Jag vet inte ritkigt. Mina tankar vandrar över till vad detta får för betydelse för mina år framöver. Ja jag vet inte, kanske splar det ingen större roll...

Tänk att även detta år böjar lida ot sitt slut. I fredags kom jag hem från den sista kursveckan i Eskilstuna, i fredags hade vi även terminens sista Kingdom Culture (som för övrigt var otroligt otroligt bra) igår hade vi sista zaion (dock första brandalarmet under i alla fall min zaion tid) och idag är det kristendomskoleavslutning. Tänk vad tiden går fort! Känns riktigt skönt att veta vad jag ska göra till hösten, och det känns rätt också.

Livet leker och jag är glad helt enkelt :)

Man pratar om att allt fler lämnar kyrkan. Jag är inte förvånad. Så som kyrkan ser ut idag så är jag långt ifrån förvånad. Jag är mer förvånad över att det kommer en del nya till kyrkan. Imponerad över att de i vissa fall hittar en Gud bakom alla våra lekar, fika stunder och andra trevligheter. Allt för många idag verkar tro att deras kallelse är att vara bänkvärmare i kyrkan, som min teamkamrat sade när vi pratade om detta. Ofta tror jag att anledningen till att människor lämnar kyrkan är inte för att de inte längre tror på Gud (inte alltid, men ofta), utan för att kyrkan ofta, inte alltid, handlar om allt annat än Gud. Man lämnar för att man är besviken på kyrkan, mer än att man är beskviken på Gud. Jag har inga vetenskapliga bevis på att sådant är fallet, men i samtalen med människor och egna tankar så har jag märkt att det ofta är så. Jag vet hur jag själv allt som ofta tänker att om det är det här det kristna livet handlar om vill jag inte längre vara med. Det livet som finns i våra kyrkor idag är ingenting som lockar, varken för mig och många andra i kyrkan eller människor utifrån.

Jag frågar mig vilken Jesus vi egentligen följer idag. Den Jesus som vi läser om i bibeln verkar ha gömt sig i vår trevliga gemenskap. Vi lyssnar på en predikan, men så fort vi kommer ut till fika borden har vi glömt vad predikan handlar om och samtlar om allt annat förutom Gud.

Om du vill se förändring så måste du vara en. Vi kan inte bara sitta och vänta på att saker ska ske, vi kan inte sitta och klaga utan att ingenting göra. Det svåra är bara vad man ska göra, var man ska börja. Tänker på Shane Clainbornes (jag kan inte sluta föundra mig) kompis. Han kommer till Shane och säger; "Jag har lämnat kristendomen, för att följa Jesus". Jag förstår ändå lite vad han menar. Men vad ska jag göra? Var ska jag börja?

I förrgår åkte jag till willy:s för att handla. När jag kom fram kom jag på att jag inte hade plånboken med mig. Tur var att jag bara hade låst cykeln och skulle gå in i affären när jag kom på det, hade varit jobbigt att komma på det i kassan. En sådan dag blir man extra glad över att bo nära mataffären!

Just nu trivs jag otroligt bra med livet! Det beror på olika saker. Dels så känner jag att min relation med Gud börjar gå uppåt. Sen gjorde ju inte en helg med gamla goa vänner saken värre direkt. Jag har upptäckt, ännu en gång, hur viktigt det är med vänner. Kom in lite på det i ett tidigare inlägg. Under detta år när man står i en sådan ledarposition som man faktiskt gör som teamare så har jag upptäckt hur viktigt det är att ha vänner att umgås med där man inte är i ledarposition. Även fast man blir vän med ungdomarna och då det inte är jättestor åldersskilland, så ser dem mig och jag känner mig lite som en ledare även under en filmkväll då jag ej är "i tjänst", just för att jag i andra sammanhang är ledare för dem.

Jag har svårt att koppla bort och då koppla av när jag är hemma. På grund av dessa saker så var det otroligt skönt att åka iväg och träffa några gamla vänner. Det är, som jag skrev i tidigare inlägg, så skönt att komma och känna att man kan slappna av och bara vara sig själv. Jag är inte ledare nu (inte för att man alltid tänker NU är jag ledare annars) Jag kan prata om mina funderingar om livet och allt på ett sätt som man inte kan annars. Jag är på samma "nivå" som mina vänner.

Jag vet inte hur många gånger Sofia fick höra; Åå va härligt livet är! innan vi somnade. Men just nu känns livet riktigt härligt! Vilket gör att de innan stora problemen inte känns lika stora, när man fokuserar på det positiva i tillvaron! En grym helg i stockholm med grymma människor som jag beundrar på många sätt och en cool Gud så är livet på topp!