BERNAN's

Franciskus Bön

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.

Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.

O gudomlige Mästare,
låt mig sträva inte så mycket efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.

Hela denna här bönen är väldigt stark, men de partier jag stannar mest vid och som verkligen fastnar och som jag begrundar är de två sista styckena. varför vet jag egentligen inte, men jag skulle tro att det är de stykena jag känner att jag kan jobba med på ett mer aktivt sätt. Första gången jag läste denna var en kvällsandakt på ett, typ, läger. Jag minns inte varför, men jag var lite nere och när jag läste denna var det som att jag ännu en gång förstod att det handlar inte bara om mig. Jag kan inte stå här och tycka synd om mig själv. Det är när jag hjälper andra som jag känner att jag själv mår bättre...