När orden inte finns. När orken tynat bort. När det enda som hörs är en suck. Då vet jag att han ändå är nära. Han hör mina suckar. Han svarar med en öppen famn. Han hör min fråga. Den som aldrig formulerats.  Den som fanns i min suck. Han hör den och han svarar. Med en öppen famn. Han lyfter mig upp. Låter mig vila i hans armar. Nära hans hjärta. I hans närhet finner jag ork. Där fylls jag med energi. Där får frågorna svar. Där formas mina suckar till ord. Mina läppar formar ett tack. En tacksamhet som flödar över. Som ger mig energi. Likt ett barn jag springer iväg. Alltid har han översikt. Alltid vakar han över mig. Alltid hör han mig när jag ropar. Även min tysta suck når hans hus. Alltid. Alltid hans.

Jag förstår, men kan inte förklara. Jag förstår, men vet inte hur jag ska skriva det. 

Min far brukar säga att det är när man kan förklara så att ett barn förstår, som man förstår på riktigt. 

Jag trodde jag förstod. Men om jag inte kan förklara, så kan jag inte ha förstått. Inte helt och fullt i alla fall. 

Jag åter kommer när jag har förstått. När jag kan förklara. När ett barn förstår vad jag menar.