För några veckor sedan kändes det som att alla överallt pratade om hur man på bästa sätt skulle kunna nå flest människor med det kristna budskapet och få så många som möjligt att ta emot Jesus. Det var olika metoder som kom fram och det var allt möjligt. Man disskuterade om man skulle prata om Jesus eller om man skulle visa med sitt liv? Ska man ha saker i kyrkan, eller ska man sattsa mer på att gå "ut"? "Den kyrkan gjorde så här och då blev så här många kristna" eller "så här får du bäst med dina vänner till kyrkan". Jag blev otroligt trött på detta samtalsämne. Okej, det kan vara viktigt att disskutera, men ibland känns det som att Gud och Han och min relation försvinner i det hela.

Jag pratade med en äldre dam idag. Hon är kristen och sade att hon ofta tycker det är jobbigt att prata om sin tro, hennes uppgift är mer att stötta och hjälpa människor och mer jobba in ifrån församlingen. Jag tror att detta är något vi ofta glömmer när vi disskuterar hur vi på bästa sätt ska nå ut, att vi har olika uppgifter och är kallade till olika saker. Vissa är kanske kallade att prata mer och dela ut flyers på stan, andra att mer visa på sitt liv och bry sig om andra.

Idag hittade jag en gammal krönika, sen tror de va april 2008, från Dagen. Jag hade rivit ur den ur tidningen för att spara. "Flintaflopp" heter den och är skriven av Malin Aronsson. Hon skriver om just detta, om hur många olika sätt det finns att nå ut och hur hon, näe hon var yngre, faktiskt gick på stan och delade ut flyers, gjorde drama på stan. Hon var PÅ. Idag gör hon inte det längre. Hon skriver att hon är inte AV, bara mer offensiv. "Grilla-först-principen", det är någon som har räknat på hur många gånger du ska grilla med dina vänner innan du kan bjuda med dem till kyrkan, är inte heller hennes grej. Hos skriver att hon har så trevligt, så hon glömmer helt på att bjuda med dem. Vad är då hennes grej? Jo, att leva "genomskinligt", ärlig vänskap och öpnna kort. Det är hennes grej.

Fortsätt disskutera detta ämne, men glöm inte bort Gud i den och Din Guds relation. Glöm inte bort att vi är olika. Du kanske är evangelisten, medan jag kanske är den som stöttar och jobbar in ifrån? Eller är det tvärtom? Ja, vad är min uppgift och vad är din?

Jag är ganska duktig på att skjuta upp saker och ting. Detta gör att jag har ganska mycket att göra nu, veckan innan två kursveckor. Har 5 uppgifter som ska vara klara på fredag, jag har gjort en. Av de 5 är det bl.a. en bok som ska läsas, jag har läst ett kapitel. Men som tur är, jag är inte själv. Min teamkompis är inte heller så duktig på att göra uppgiterna (fast han är duktigare än mig). Så vi peppar och sporrar varandra. Vi bestämde tex att vi ska gå upp kl 6 imorgon (!) för att plugga. Vi börjar inte förrän kl 11.20 på brickebackensskola, men vi ska upp 6. Minns inte ens sist jag gick upp så tidigt...

På väg hem började vi prata om höjdpunkterna på församlingshelgen. Vi gick varvet runt och alla i bilen fick säga sin eller sina höjdpunkter. Det blev allt från möten med Gud, till bordplacering på festkällen till samtal med människor. Någon berättade hur Gud helade en killes knä, och det var någostans där det samtal jag tänkte skriva om satte igång.

Vi började prata om helanden och vad Gud överhuvudtaget gör idag. Vi kom in på kunskapens ord, profetior, bilder och hur Gud kan tala till oss. Vi började dela berättelser om hur Gud gett oss bilder, eller hur någon profeterat över oss, men även berättelser vi hört. Efter en stund säger en av tjejerna till föraren, åå kan inte vi testa det på någon hemgrupp, att be för var och en och lyssna in om Gud vill säga något!? Svaret blev, visst kan vi det. men varför inte testa redan nu? Vi bad en bön och så lyssnade vi in om Gud ville säga något till personen. Efter en liten stund frågade vi om någon fått någon bild, ord eller liknande. Första personen sade Nej, hon hade inte sett någonting. Andra, näe, eller jo men de va så konstig. Hon berättade den och den stämmde in på personens liv. Nästa person sade lika dant, ett ord som hon inte trodde kunde betyda någonting, men som visst verkade vara från Gud. Jag delade vad jag fått, vilket även det stämde på personens liv. Vi frågade tjej nummer ett igen, hon som tvärt sagt nej, om hon verkligen inte fått något ord eller bild. Denna gång erkände hon att hon fått ett litet ord, men trodde inte att det kunde vara något. Detta lilla ord blev väldigt uppmuntrande till personen. Personen som vi bad för och lyssnade in om Gud ville säga något till blev uppmuntran, men de som blev mest uppmuntrade var nog de tre tjejerna i bilen som aldrig testat detta innan. Att se deras glada och förundrade miner och höra hur höftigt och coolt de tyckte detta var, det var helt underbart. Kanske detta blev en av deras höjdpunkter under helgen? Något jag är helt övertygad om är att de tjejerna växte, som personer och i sin Guds relation!

Igår tryckte jag på knappen inaktivera. Tyckte det var konstigt att det inte gick att ta borten, utan att återskapades bara jag loggar in igen. Idag hittade jag hur man gör för att ta bort den! Till en början är den dock inaktiverat i 14 dagar, men sedan tas den bort. Ganska bra kanske, då jag i alla fall tror att jag vill ta bort den men inte ver helt hundra. Har du förstått vad det handlar om? Kanske, kanske inte. Här får du svaret, mitt facebook konto.

Varför ta bort det? Finns kanske många svar på den frågan, och beror särskillt på vem man frågar. Jag tog bort den, eller har inaktiverat för att den sedan ska tas bort, därför att jag tycker att detta blir fel sätt att kommunicera på. Det tar udden av telefon och vardagliga samtal. Jag förstår människor som anser att facebook är ett bra verktyg att hålla kontakten med gamla vänner och lägervänner på. Men om du tänker efter, hur många skriver du med och verkligen har kontakt med på facebook? Jag menar mer än att, jaha har den skaffat pojkvän. Jag måste säga att det inte var överdrivet många. Jag har nog intalat mig själv att det är fler än vad det är. Sedan kan jag känna att jag kanske hellre satsar på de relationer som jag verkligen känner är något att satsa på. Om jag varken träffar, ringer eller ens sms:ar min gamla klasskompis från mellanstadiet, kanske det inte är så stor vits med att vara vän med den på facebook, det blir nästan som att låtsas att vi är bättre vänner än vad vi i själva verket är.

Just nu kände jag att facebook inte var rätt, det tog för mycket tid för mig. Om ett år kanske jag har facebook igen, för då är jag kanske i en annan situation i livet än vad jag är idag...

Saknar dig. Tittar på kort på dig så sent som igår kväll. Du har en plats nära mitt hjärta. Du har satt spår i mig. Såg flera människor idag som gjorde att mina tankar var på dig. Du betyder mycket för mig. Du har lärt mig mycket om livet och vad det innebär. Jag hoppas att vi ses igen, snart. Jag älskar dig, älskar dig, älskar dig...

Jag vet inte... Jag vet inte... Jag vet inte... det känns som svaret på många av mina frågor just nu. Vad vill du göra sen? Hur var det där? Hur känner du med det där? Hur tänker du om det? $Hur kommer det bli i fortsättningen? Hur kommer det bli med det där? och det där? Jag vet inte. Jag känner mig lite förvirrad just nu. Det enda jag vet är att jag snart ska till brickebackensskola. Det kommer nog bli grymt! var grymt igår, hoppas på att det blir grymt idag också! Jag trivs:)

Till helgen drar vi iväg till hjälmargården på Kick off och församlingshelg. Det blir otroligt spännande... Men nu e de meningen att jag ska träffa Albin utanför skolan om en halvtimme o här sitter jag i morgonrocken och lyssnar på U2 och smattrande från tangentbordet...

Hade tänkt att jag idag skulle skriva ett bra blogg inlägg. Jag har varit ledig, haft tid o så, men mina tankar har verkligen bara snurrat runt. Helgen var kalas, så där har jag inget att klaga på. Men idag har verkligen mina tankar snurrat. Jag är sådan att det är lättar om jag får ner mina tankar på papper, för då kan jag skjuta dem åt sidan på annat sätt än annars. Men vissa saker har jag inte ens fått ner på papper idag. Kontentan av det blir att det snurrar ännu mer.

Imorgon blir det Brickebackensskola! De blir spännande. Snart Kick Off på hjälmargården, blir riktigt spännande att se hur det blir och vad Gud kommer göra.

Inga blogginlägg skrevs under helgen. Detta beror på att jag ínte var hemma. Jag var i blankhult tillsammans med en hel del andra ungdomsledare i kyrkan på en ledarhelg. Vi pratade om allt möjligt som har med ungdomsarbete och ledarskap att göra, lekt lekar, slicka på och åt från folks tår, haft batteri i näsborre och även umgåtts lite som vanliga människor gör.

En kväll gick David och Julia igenom vad Gud har gjort det senaste året. Det är nämligen så att David för statistik, skriver upp allt som han ser och hör Gud göra i ett dokument på datorn. Delar av detta gick de igenom. Det var så grymt! Många av de saker hade man hört förut, andra inte. Men det var så grymt att få höra hur många som blivit helade, tagit emot Gud, fått tungotalet mm genom arbetet i brickebergskyrkan/ledare från bbk. Det finns verligen en speciell kraft i vittnesbörd, det visar ju på vem Gud är och vad han gör och vill göra.

"Man lär dig av sin fel". Ja den har man alltid hört och det är så sant. Jag skulle vilja säga; Man lär sig av andras fel, inte enbart sina egna. Någon smart människa sade någonting i stil med vi lever inte tillräckligt länge för att göra alla misstag och fel, vi måste lära av varandra. Så sant så sant.

Tänker även på det kristna livet. Som en lärare på teamträningsskolan snackade en del om, vi lär oss av varandras erfarenheter. Vi har inte hela kartan, om vem Gud är, men vi har fått se olika delar av det kristna livet och varit med om olika saker. Bara för att jag inte har bett för någon som sen blivit frisk betyder det inte att jag inte tror på helande. Vi lär oss av erfarenhet och misstag, inte bara våra egna utan kanske främst varandras.

I Söndags var jag på personalpartaj! Oj oj det var grejer det. Tipsprommenad, Sumobrottning, mat som både var fint uppdukat och god och att inte glömma alla härliga människor. När jag tänker tillbaka på denna sommar kommer jag tänka på alla de gånger man suttit i kaffestugan och pratat och skrattat till sent på nätterna. Vilket faktiskt gjorde det lite sorgligt att säga adjö.

Jag träffade även min idol Carin. Strax över 70, bakar emellanåt i kaffestugan . Hon och jag pratar nästan i mun på varandra så mcket som vi chattrar. Finns väldigt många härliga stunder med henne. Nu tänker jag berätta om en pratstund i Kaffestugan med Carin. En av tjejerna kommer ner och berättar att hennes killkompis ska komma på besök, vi andra har förstått att det är något på gång mellan dem, men hon vill inte rikigt erkänna det, för de är ju bara kompisar. Carins kommentar blir; "Kompis å kompis, ja den körde jag med några gånger i den ålder också".

Jag kan känna igen mig själv i det citatet. De gånger man sagt att, nej vi är bara kompisar, som att man tror att mamma, syrran eller kompis inte fattar hur kär man egentligen är. Kanske säger man det även för att man inte vill eller kan erkänna för sig själv hur kär/förälskad man är. Ibland kan jag vara så otroligt dålig på att erkänna mina känslor för mig själv. Då menar jag inte enbart då jag är kär, utan även när jag blir besviken, men kanske mest när jag är kär

Motto

Mitt nya motto; Man hinner alltid, frågan är bara hur sen man blir.

Kl 19.07 låser cyklen. Ringer på för att sedan ta trappan upp och möta värden i dörren. Dax för filmkväll! Tittar på polisskolan 1 & 2 för att sedan känna hur tröttheten kommer smygande.

kl. 00.00 reser vi oss från soffan. Tar på oss skor å dylikt. Går ner för trappan och ut på gården, för att inse att någon haft roligt med min hjälm. Någon har alltså skurit av min hjälm som jag låst fast i cykeln. Haha jätteroligt skämt tänker jag, för att sedan inse att cyklen inte står där. Cykeln är stulen!

Någon i brickebacken har blivit en cykel rikare...

Allt kändes så konstigt.

Inget var som det brukade.

Visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Berättade det inte för någon.

Jag såg att du såg.

Du såg att allt inte var bra.

Du frågade på ditt sätt.

Men jag skrattade bara bort det.

Förstår inte varför jag gjorde så.

Ville egentligen berätta.

Men det tog emot.

Vet att du skulle ha lyssnat.

Vet att det skulle ha känts mycket bättre sen.

Men ändå gjorde jag det inte