Hemma?

Idag sade en klasskamrat något i stil med att jag kändes som en riktig Örebroare, sådan som blev kvar och kommer bli kvar. Även om det kanske inte var riktigt så han uttryckte sig, så det var så det tolkades i mina öron. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Har aldrig riktigt känt att jag har slagit ner mina bo-pålar ordentligt i någon stad eller adress under mitt liv. Jag har nog varit lite för rädd för att bli för hemma någonstans. Att flytta, komma till nya sammanhang, möta ny människor, är något jag ser som spännande och berikande. Mardrömmen har alltid varit att "bli en sån som blev kvar".

i stormarnas mitt ger du mig frid
i vindens susning leder du mig
i rummets tyst vrå hör jag dig
i andra människor möter jag dig
i naturen ser jag dig


Vart jag än går,
Var jag än är
Finns du där
DU lämnar mig aldrig

Pappas famn

Det finns en plats där trygghet finns.

Det finns en plats där frihet finns.

Det finns en plats där renhet finns.

Det finns en plats där helighet finns.

Det finns en plats där vila finns.

En plats dit du alltid kan gå.

En plats som alltid är öppen.

Pappas famn finns alltid där, för dig.

Jag saknar dig. Jag vet inte om du känner lika dant. Men jag saknar dig i alla fall...