Midsommarveckan är för mig lika med torpkonferensen. Jag åker dit och hänger runt bland goa vänner och går på några möten. Just midsommarafton kunde jag tyvärr inte vara där då jag jobbade. På söndagen var jag på familjefesten i ladan (en gammal lada som man nu har möten i). När man satt där och tittade och skrattade åt de olika draman som barnledarna gjorde så slog det mig om vad lätt det var att tro när man var liten. Man tvivlade aldrig på att Gud alltid var med en. De visade en film på vad som hänt under barnkonferensen, där såg man ett "böneplank" där barnen fårr skriva böenämnen och tack till Gud. Det var alla möjliga böneämnen, allt från, Gud jag ber att jag ska få panpizza, till, Gud gör pappa frisk. jag litar på dig.
Jag frågade mig själv, vart tog min barnatro vägen? Tänk om jag kunde få ha samma förtröstan som dessa barn på att Gud alltid är nära. Kunna be dessa enkla böner som jag så ofta tror att Gud inte vill höra. Tänk om jag hade samma tillit på Gud som den pojke eller flicka som litade på att Gud skulle hela hans/hennes pappa. Ibland tror jag att vi unga vuxna och vuxna tänker för mycket...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar