Mer än kaffe

Mitt motto för 2013 har varit "Det finns alltid tid för en kopp kaffe". Mottots syfte var inte att dricka så mycket kaffe som möjligt eller fylla mitt Instagram-konto med så mycket bilder under #finnsalltidtidförkaffe, utan har handlat om att stanna upp, ta tid för sig själv, för en vän eller kanske främling.

Låste dörren in till mitt lilla rum och medan jag gick i korridoren kände jag i jackfickan för att se så pendlarkortet låg där det skulle. Jag kom till tåget i tid, utan att springa. Väl på stationen slog det mig att det var ny månad vilket innebär ny period för pendlarkortet. Bara några minuter kvar innan tåget skulle rulla, så skulle få köpa turbiljett på tåget. Skönt att det inte är ett sj-tåg, tänker jag medan vagndörren öppnas. Längre kommer jag inte innan nästa insikt slår mig; plånboken ligger i min andra väska. På vägen hem för att hämta plånboken känner jag att jag skulle vilja dra täcket över huvudet och stanna i sängen resten av dagen. Veckan kunde börjat bättre

Är ute på hjälmargården. kom ut häromdagen och ska jobba en vecka innan jag får se min lägenhet igen. Jag hoppas innerligt att mor min kommer ihåg att vattna mina blommor och tomatplantor.  En vecka är lång tid för små växter om de inte får vatten. En vecka är lång tid för mig utan min anteckningsbok.  Precis som växterna är i behov av vatten, så är jag i behov av min anteckningsbok.  Det är i den jag skriver vad jag tänker på, skriver ner alla smarta nya idéer på hur världsproblem ska lösas, det är i den jag skriver när jag är glad, men även när jag är arg eller ledsen. Oavsett om jag är glad, arg, ledsen eller förvirrad så finns anteckningsboken tillhands. Men inte nu, för den ligger hemma på nattduksbordet. Just nu finns den inte tillhands för mina förvirrade tankar kring livet...

En klapp på axeln

Igår var jag och hälsade på ute på ungdomslägret chili. När jag satt på andakten kom jag att tänka på mitt första chililäger. Det var för sju år sedan, jag gick i årskurs nio, bott i Örebro ett halv år, aldrig satt min fot på Hjälmargården och åkte dit med Fylstakyrkan, med en ledare jag aldrig träffat - varken innan eller efter det lägret. Den "nya" byggnaden på hjälmargården var ännu inte klar och alla andakter hölls i ett tält, inuti kyrkan. Jörgen Lithell försökte förklara var nödutgångarna som inte syntes var. Jag förstod inte alls vad han pratade om.

Det viktigaste är inte att aldrig falla, det viktigaste är att kunna resa sig efter varje fall.
Bita ihop och kämpa på.

Jag ser repet framför mig.

Repet som ska ta mig upp igen.

Frågan jag ställer mig är

Hur ska jag få fatt på det?

Men jag ger inte upp.

Bara jag når repet,

så är jag snart uppe igen.

Jag ska resa mig igen.

I huvudet på Lovisa...

Varfr fungerar inte bokstaven med två prickar uppe på. Det är frustrerande.

Imorgon är det tenta. Undra vad som kommer på den. Borde kanske plugga lite mer.

Vladivostok, finns det något finare namn. Vill åka dit. Enbart for att det ligger så fint i munnen.