"Detta är en seger för USA:s folk och en seger för förnuftet." menar Barack Obama och jag instämmer. I natt röstades vårdreformen igenom, 219 mot 212. Vårdreformen som ses som en självklarhet i Sverige och andra i-länder, men inte USA. Men nu äntligen har det gått igenom. Första gången vårdrefomen fördes på tal var av Theodore Roosevelt under valkampanjen 1912. Inte visste han då att det skulle ta nästan 100 år innan reformen skulle gå igenom! Detta är historiskt!!

det är inte på riktigt va?

I Motala vid den här tiden för några år sedan, på den tiden då jag bodde där, var man inne på de sista repetitionerna inför årets påskspel. Sista året, som jag vet med, hyrde vi in oss i folketshus i Motala. Jag minns att av genrepen. Vi stod några stycken och tittade på scenen då Jesus spikas upp på korset. En som stod med oss och tittade på var en liten tjej som tyckte det var ganska otäckt. Hon tittar på oss och så säger; "Men, det är inte på riktigt va!?". "Nej det är det inte..." svarade vi. Men jag minns att jag själv tänkte; näe inte denna gång i alla fall.

Tänk att det faktiskt var på riktigt en gång. Tänk att det faktiskt är sant att Jesus spikades upp på ett kors och han gjorde det för din och min skull, för att Gud ville ha en relation med oss! Halleluja!

Gick in på frizons hemsida för att kolla in den lite. Klickade runt lite för att sedan komma till frizonledningen. Läste lite om vilka som satt i den. Några namn kände man igen, andra inte. Sist ner på listan stod ett, för mig, bekant namn, Petrus Lilja. Han har under en hel massa år varit en av "de där äldre deltagarna på frizonbibel som försöker hålla ihop det hela". En person som jag diggar och ser upp till på en del områden. (det är inte många som lyckas få min uppmärksamhet när man undervisar, utan att jag behöver sitta och kladda i ett block...) I hans presentation, på frizons hemsida, skrev han en mening som jag fastnade för; "Sedan vill jag att min kristna tro ska genomsyra hela livet, särskilt de vanliga dagarna, så att de blir ovanliga." Sug på den du!

Ett annorlunda bönesvar

Jag har världens skönaste sysselsättning! Jag går teamträningsskolan mellansverige och gör praktik i brickebergskyrkan. Kan du tänka dig att om dagarna nästan enbart hänga med ungdomar!? Kan det bli bättre? Träffa ungdomar både i kyrkan och på brickebackensskola. Få sprida Guds glädje och kärlek till ungdomar! Jag har helt enkelt världens skönaste sysselsättning! Det finns så otroligt många bönesvar jag skulle kunna skriva om... För några veckor sedan var det chili. Helt underbart! Se ungdomar möte Gud är underbart, även om de gör det för första, andra eller hundradegången så är det helt fantastiskt. Kristendomskolan, Zaion, hemgrupp, storsamling... Det händer saker över allt!

Att vara teamare är grymt! Dock är det inte bara en dans på rosor. Ibland är det riktigt tungt. Här om dagen var varken jag eller min teamkamrat särskilt pepp på att vara på brickebackensskola. Vi hade precis stängt uppehållsrummet där vi håller till och så satte vi oss i soffan, trötta. Vi pratade om hur lunch rasten hade varit, ingen av oss hade en jättebra bild av rasten men inte heller jättedålig. Men vi var trötta och väldigt opeppade. Vi frågade oss vad vi egentligen gör på skolan? Varför är vi här?

När jag kom hem bad jag till Gud att Han nästa dag skulle visa oss att vi ska vara på skolan, att Han på någotvis skulle visa att vi var rätt. Någonstans i huvudet hade jag tänkt att bönesvaret skulle bli mycket uppmuntran. Trodde jag ja...

Dagen efter, lunchrast och dags att öppna rummet igen, långt ifrån peppad. I mina tankar var jag nog redan inne i den helg som följde efter denna rast. Så mycket uppmuntran blev det inte. Det slutade med att vi fick stänga rummet efter alldeles för mycket stök och redan då hade man hunnit bli kallad en del fina ord (som är för fina för att skrivas här). Lite lagom sur på Gud gick jag hem och tog helg. Yippie vilken uppmutransdag Gud, sade jag till Honom. Jag sade ju till dig att jag ville att du skulle visa att vi är på rätt plats och så slutar dagen så här!?

När jag tänker tillbaka på den här dagen så inser jag att jag inte hade rätt att vara sur och arg på Gud. Min bön var inte att få uppmuntran, min bön var att Han skulle visa mig varför jag skulle vara på skolan, och det var precis vad Han gjorde. Jag är där för att finnas till för ungdomarna. Jag är där för att sprida glädje och kärlek. Jag är där för att Gud älskar dessa ungdomar!


Ibland ber vi och samtidigt som vi säger amen tänker ut ett bönesvar till bönen vi just bett. Vår uppgift är att be, sen får vi låt Gud sköta bönesvaren. Vi får vara beredda på ändra synvinkel, för att ibland se bönesvaret.