Ibland vill jag dra täcket över huvudet och börja om. 

Vakna upp ett år senare och hoppas att problemet är lös och världen en bättre plats. 

Det finns dagar då jag vill ge upp, skita i världen och bara tänka på mig själv. 

"Det högsta är ej att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall."

Det låter så fint. Jag vill resa mig igen. Men snäll, låt mig få sitta kvar en stund till.

Jag lovar att komma tillbaka men just nu orkar jag inte riktigt. 

En dag, en dag ska jag komma tillbaka - och ta världen med storm. 

- ur mina gamla anteckningar

Lärt mig vara nöjd

Inte för att jag har lidit någon nöd. Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.
Fil 4:11‭-‬13 B2000

En bonde var missnöjd med sin gård. Han gnällde över det mesta, över sjön som tillhörde fastigheten - jämt måste han plantera in ny fisk för att hålla den i chack. Han gnällde över de tjocka korna, över stacketet som skulle sättas upp och all utfodring som måste göras. Ett väldigt slit. Han bestämde sig för att sälja gården och ringde en mäklare. Innan annonsen sattes ut ville mäklaren att bonden skulle godkänna den. Mäklaren läste upp annonsen för bonden där en underbar gård med perfekt läge beskrevs. En gård på en lugn och fridfull plats, böljande kullar, vackra ängar där korna betade och en egen liten sjö. När mäklaren läst upp annonsen blir bonden tyst. Efter ett tag ber bonden mäklaren läsa annonsen igen. Sedan säger bonden att han ändrat sig, bonden vill inte sälja gården för det är precis ett sådant ställe bonden letat efter hela sitt liv. (Återberättat från Bob Russells A User's Manual)

Ibland behöver vi se på det vi har från ett annat perspektiv. Så lätt att jämföra sig med andra och enbart se det man själv inte har. Paulus skriver i filipperbrevet att han inte lidigt någon nöd utan nöjt sig med det han har. Han har levt fattigt och kan leva i överflöd, det är inte vad vi har i pengar och materiella ting som är det viktiga. Det viktigaste är att vi har Honom, som ger oss kraft, som gör det möjligt att vara nöjd med det vi har. Jag har inte levt fattigt, ändå hittar jag alltid nya saker jag vill ha och tror mig ofta behöva. Egentligen skulle jag kunna leva fattigare än jag gör och ändå ha det bra. Önskar jag kunde förstå hur bra jag har det, hur bra jac skulle ha det om jag levde ännu enklare. Önskar jag kunde säga som Paulus, jag har lärt mig vara nöjd med det jag har.

Att släppa. Gå vidare.
Ibland gör livet ont. Smärtar.
Livet förändras. Människor likaså.
Det gäller även mig
Till något bättre. Är min förhoppning.
Vi är och vi var.
Våra vägar möttes. Vi gick ihop en bit.
Tills livet tog olika håll.
Jag kan sakna dig. Den du var.
Det vi hade, men inte får tillbaks.
Jag önskar dig lycka, till dess vi ses igen.
Om våra vägar korsas.
Kan vi vandra hand i hand.
Kanske våra vägar korsas.
Kanske jag tar din hand.

Att lämna innan jag hittat

Ledig helg som tillbringades tillsammans med människor jag lärt känna efter flytten. Är glad och tacksam för det. Att få bli tillfrågad att följa med av vänner jag inte känt så länge är något speciellt.

Jag tycker ofta det är spännande att flytta till en ny stad, spännande men läskigt. Jag vet också att det är jobbigt för du hinner lämna något innan du funnit något nytt. Du hinner lämna det gamla innan du helt och fullt vet om du kommer trivas, bli accepterad och älskad. Även om du har kvar vänner så lämnar du ett umgänge. De vänner du pratat livet med i skolan, kyrkan, under en promenad eller över en kopp kaffe är plötsligt mil i från dig och även om telefonen och bilen/bussen/tåget finns så är det något som går förlorat. Det är något som förändras och blir något annat. Det vardagliga blir aldrig vardag igen, även om man ses eller hörs ofta. Att lämna en vardag utan att ha format en ny, det är att flytta. Det är det som är det spännande och läskiga med att flytta. Jag vet bara vad jag flyttar från, aldrig vad jag flyttar till. Vad händer om jag inte trivs? I så fall flyttar jag vidare. Det svåra och läskiga är inte om jag kommer trivas eller ej. Det handlar om hur jag kommer forma min vardag, hur jag hanterar att inte längre tillhöra något men också hur mycket tid jag ska ge det innan jag ger upp. Att lämna något jag vet för att forma något nytt, någon annanstans det är att flytta. Innan det där nya har formats är det spännande och läskiga.

Min lediga helg tillbringades med nya vänner. Det nya började formas så fort jag kom hit men för var dag som går börjar jag se vad det formas till. Jag gillar det jag ser

Den älskade

Min mamma kan ibland säga, Du vet att du är den av mina barn som jag älskar mest. Men du behöver ju inte säga det till de andra, för de tror att det är de som är mest älskade. Trots lätt arg på mamma, för så kan man ju ändå inte säga, känner jag mig ändå väldigt speciell och älskad.

Någonstans kan jag förstå när Johannes säger att han är lärjungen som Jesus älskade. Det är som jag kan se hur Jesus viskar till honom, du vet att det är dig jag älskar. Skillnaden är bara att Johannes verkade missa den sista meningen eller om det var Jesus som glömde säga den, att inte berätta det för någon annan. Johannes hade förstått vad Jesus sa till honom. Han hade förstått att han var den älskade. Han hade förstått vem han var. Förstått att han var Guds älskade barn.

Ibland kan jag nästan bli lätt arg när jag läser vad Johannes skriver, vem tror han att han är!? Tror han att han var något extra för Jesus? Jesus älskar ju alla, lika mycket. Men Johannes skriver inte att han är den Jesus älskar allra mest. Han skriver att han är den älskade och det är jag som missar att Jesus viskar samma sak till mig. Han viskar att jag är den Han älskar. Jag är inte bara en i mängden, en av dem alla. Jag är DEN Jesus älskar. Men säg inget till de andra, för de tror att de är den jag älskar... Jag är den älskade, precis som du. Precis som vi är alla de älskade.

Det är fest!

En ganska vanlig sommarkväll och jag är hemma hos brorsan. Maten står på bordet och vi ska sätta oss och äta. "Det är fest" utbrister 2.5 åringen. När jag frågar varför får jag svaret "För att vi älskar varandra".

Någonstans har hon förstått något. Något stort. Som jag knappt inte förstår. Det behövs inte mycket för att det ska vara fest. Det behövs inte heller så mycket för att vi ska älska varandra.

Migrationsverket

Jag minns när jag var på migrationsverket för första och en så länge enda gången. Vi följde med en kvinna dit som skulle söka asyl på nytt. Jag minns den absurda känslan när vi blev hänvisade till en disk där det enda som fanns mer i rummet var en tv och en sverigekarta. De frågade henne några saker och sa sedan åt oss att sätta oss ner och vänta. Vad vi skulle vänta på visste vi inte. Där fanns ingen information eller liknande. Det enda som fanns var den där tv:n och sverigekartan. Efter ett tag kom mannen tillbaka, gav oss en liten karta och förklarade att vi skulle gå till grannhuset lite längre ner på gatan. Vad vi skulle göra där var fortfarande lika oklart.