Migrationsverket

Jag minns när jag var på migrationsverket för första och en så länge enda gången. Vi följde med en kvinna dit som skulle söka asyl på nytt. Jag minns den absurda känslan när vi blev hänvisade till en disk där det enda som fanns mer i rummet var en tv och en sverigekarta. De frågade henne några saker och sa sedan åt oss att sätta oss ner och vänta. Vad vi skulle vänta på visste vi inte. Där fanns ingen information eller liknande. Det enda som fanns var den där tv:n och sverigekartan. Efter ett tag kom mannen tillbaka, gav oss en liten karta och förklarade att vi skulle gå till grannhuset lite längre ner på gatan. Vad vi skulle göra där var fortfarande lika oklart.


Vi kom in i ett nyrenoverat rum. Hantverkarna hördes bakom andra väggen. Större delen av rummet togs upp av en stor disk och några stolar. Vi förstod att vi kommit till nästa väntrum, men här var vi ensamma, bortsett från dem som satt bakom disken. Det enda som de fått upp på väggen efter renoveringen var en sverigekarta, lika dan som den tidigare. Den satt uppe med silvertejp. Här fick kvinnan ett blad att fylla i. Trotts bristen på information var alla trevliga. De hälsade och pratade. De till och med sprang efter oss vid ett tillfälle för att svara på en fråga vi hade ställt. Lite senare fylldes rummet av människor med från olika länder, med olika etnicitet. I luften låg spänning och nervositet. En kvinna längre bort grät. En man hade med sin son som tolk. En annan man kom fram och fråga om vi hade cigg. Spänningen i rummet var påtaglig. Tillslut blev det kvinnans tur. Det skulle tas foto och hon skulle få börja berätta sin historia om varför hon hade behövt fly och söka tryggheten i Sverige. Kvinnan blev hänvisad till ett rum att få sova i över natten innan hon dagen där på skulle få åka till ett asylboende.

Där på migrationsverket lämnade vi henne. Kramade om henne och önskade henne lycka till. Tyst bad jag en bön om att hon skulle få stanna. Sen satte vi oss i bilen och åkte hem igen. Jag minns att jag nästan var arg på att tjänstemännen var så trevliga och artiga, för på något sätt kändes det bra och säkert att lämna över kvinnan i deras händer. De här människorna ville henne inget ont. Ändå visste jag att i migrationsverkets händer är ingen säker. Vad nästa steg blir är det ingen som vet. När jag kramade om henne och önskade henne lycka till så ville jag säga att allt kommer bli bra, men jag insåg att det inte var något jag kunde lova. Det spelar ingen roll hur trevliga de var. Jag påminde mig om att ingen vet vad som kan hända i migrationsverkets händer.