När man går teamträningsskolan så har man weblektion varje torsdagsmorgon. Ibland är man är man lite arg på att ens sovmorgon förstördes, men det försvinner så fort man ser alla härliga klasskamrater (webcam). I torsdags handlade det om kallelse och att Gud använer en i sin svaghet. Ofta kan man blir arg på att man har svagheter, men samtidigt så får Gud ofta lysa igenom på just de områdena. Paulus skriver att han har bett Gud att Han ska ta bort hans svaghet, men att Gud inte gör det. Just för att när vi är svaga är Han stark.
Okej, man kan bli arg på sina svagheter. Det blir jag också emellan åt, men inte jätteofta. Kanske nedvärderar jag mig själv så mycket att jag inte försöker jobba på mina svagheter, för att jag tänker att det ändå är kört? Eller så är det så att som (från början) fyra i syskonskaran med enabart äldre bröder, så har jag alltid blivit älskad för den jag är. Hemma har jag aldrig riktigt känt att jag velat vara någon annan. Med en mamma som ganska ofta säger; "ää det är inte så noga, bara man gör sitt bästa", ja gör man sitt bästa så kan man vara nöjd sen. Det tror jag är en av anledningarna till att jag inte så ofta kommer till den punkten då jag tycker min svaghet det är jobbigt.Ett av de ämnen hade svårast för i skolan var idrott. Det är klart att jag kände mig dålig när alla andra kunde göra kullebytta, men inte jag. När alla andra kunde hoppa över plinten, men inte jag. Men detta har inte fått mig på fall. Jag får fortfarande dåligt ibland när det kommer till idrott och framför allt redskapsgymnastik.
I lördags stod jag och spelade bordpingis med en kille på kyrkans fritidsgård Zaion. Pingis är verkligen inte min grej, jag suger fett. Men av någon anledning så hamnade jag där ändå. Vi började spela och jag kunde ju knappt träffa bolen med racket, och om jag lyckades med det så träffade jag i alla fall inte bordet på andra sidan nätet. Men vi skrattade och försökte igen. Det slutar med att han hämtar en liten innebandy klubba och spelar med den istället. Då var vi ungefär på samma nivå. Jag kan lova dig att vi ibland skrattade så vi nästan grät. I min svaghet, fick jag bringa lite glädje.
Både jag och du blir ibland sura och arga på Gud för våra svagheter. Det händer att vi ibland ber böner som Paulus, att Gud ska ta bort dem - men inget händer. Härom dagen blev jag lite små sur på Gud, men inte över mina svagheter, utan över en av mina styrkor. Jag blev lite smått arg på Gud för att jag just fått den där gåvan. Det är ju skitjobbigt emellan åt! Jag gick och grämde mig lite över det där. Visst hade jag lite svårt att vara arg på Honom för det är ju en gåva han gett mig, men jag samtidigt kände jag; Jag orkar inte mer! Ta bort den!
Jag hade från början tänkt att landa i att ibland är det inte bara sina svagheter man är arg på, ibland även sina styrkor. Men ju mer jag tänker på det så var det kanske egentligen inte min styrka jag var arg över. Det fanns saker bakom som jag då inte kunde se, men som i skrivandets stund blir tydligare för mig. Kanske var det delvis min frustration över att inse att jag inte kan göra allt och inte kunde nöja mig med att inse att jag gjorde lite och att det räckte? Nu kan jag även se att det låg svagheter i perferin, som jag inte kunde se då. Svagheter som gjorde att jag, i min styrka, inte orkade. Jag inser att det kanske inte var för min styrka jag skulle vara arg, utan för min svaghet. En svaghet som jag tror att Gud vill att jag ska jobba med, för att den styrka han gett mig ska få bli starkare.
(Ledsen för ett kanske väldigt förvirrande inlägg, men ibland när man skriver upptäcker man/visar Gud på saker man inte sett tidigare och då kan det bli att man måste landa på ett ställe man inte tänkt. Om du inte fick ut något av det, så kan jag trösta dig med att jag fick ut och lärde mig massor av att skriva det. Men i min och din svaghet - är Han stark)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar