BERNAN's

När jag var liten, gick i sjuan-åttan, trodde jag att man var tvungen att vara på ett visst sett om man var kristen. Svor man, så var man ju inte kristen, i alla fall inte lika kristen som jag. Drack man alkhol, så var man ju knappast kristen heller. Stod man upp i lovsångerna så var man lite mer kristen än de andra. Stannade man kvar på de där frivilliga andakterna på läger, då var måste man välnästan vara kristen. Sträckte man upp händerna i lovsången, då var det ingen snack om saken längre.

Under några veckor på sommaren, när jag gick i högstadiet, så var jag på tonårsbibelskola. Där träffade man massor av kristna som var i samma ålder. Eller kristna, var verkligen alla kristna...? Det var något jag speckulerade lite i. För vissa av de svor ju, så nja det var ju tveksamt. Vissa av de verkade ju bara vara där för at föräldrarna tyckte de skulle åka, så nja det va ju tveksamt där också... och så där höll jag på. En av de jag hängde med en del på tb en sommar var ju en som faktiskt inte svor (bingo) en som verkade vara där, inte enbart för att leka (bingo) brukade gå på de frivilliga andakterna (dubbelbingo). Men den sträckte ju inte händerna i lovsången! Jag funderade starkt på om denna person verkligen var kristen, just på grund av att den inte sträckte händerna.

Senare har jag fått många saker klart för mig. Inte enbart att min kompis är kristen, utan att man inte behöver vara på ett visst sätt för att vara kristen. Man kan tycka och tänka om hur man ska leva som kristen, men det viktigaste är ändå att man har sin tro. Vilken församling eller samfund du är med i spelar inte heller någon roll. Det är tron, tron på en Gud som är viktigast!

Även fast jag och de flesta andra kristna vet detta, så placerar vi ändå in oss i fack under hur bra kristna vi är. Antingen så är man första handskristen, eller andra hand. Jag är trött på detta, men ändå så vet jag mycket väl att jag för ofta gör det. Jag jobbar på att försöka att inte tänka så, och så länge jag anstränger mig och jobbar på det, så går det ganska bra. Men anstränger jag mig inte, så är jag tyvärr ofta där och sorterar. Varför kan vi inte bara sluta sortera och inse att det är tron och inte gärningarna som är det viktigaste??