Det regnar ute
Men det gör inte så mycket
Sitter inne på café
Bara jag, min bok och mitt kaffe
De få människor som syns
Går under paraplyer i olika färger
Vissa springer för att slippa bli blöta
Springer för att snabbt komma fram
Komma fram till målet

Vi springer tillsammans du och jag
För att komma fram till målet
Vi springer så fort
Prata hinner vi inte med
Än mindre hinner vi se miljön där vi springer
För det går så fort

Vi missar blommorna och sevärdheterna
Vi har bråttom fram
Bråttom till målet
Som finns någonstans där framme

Vad vi har för mål
Det frågar vi oss
gång på gång
frågar vi oss var vi är på väg
Men frågan hinner aldrig få något svar
För snabb springer vi vidare
Mot det mål som vi vet att vi har
Det mål som vi har men inte vet vad det är
Det viktigaste verkar vara att vi kommer fram.
Ju längre vi hinner på kortare tid
Desto bättre är
Det vi inte ser att vi missar
Vet vi inte finns där.
Det tänker vi inte på
Bara det går snabbt fram.

Jag ska gå från mitt café.
Lämna min bok och mitt kaffe
Gå ut i regnet
Men jag bestämmer mig för att gå långsamt
Bestämmer mig för att inte skynda
Gå mot mitt mål
Vill inte missa något
Vill se mig omkring
Se allt det fina
Se blommorna, träden och människorna
Solen skiner
Jag blev blöt, men solen skiner även idag - nånstans

När orden inte finns. När orken tynat bort. När det enda som hörs är en suck. Då vet jag att han ändå är nära. Han hör mina suckar. Han svarar med en öppen famn. Han hör min fråga. Den som aldrig formulerats.  Den som fanns i min suck. Han hör den och han svarar. Med en öppen famn. Han lyfter mig upp. Låter mig vila i hans armar. Nära hans hjärta. I hans närhet finner jag ork. Där fylls jag med energi. Där får frågorna svar. Där formas mina suckar till ord. Mina läppar formar ett tack. En tacksamhet som flödar över. Som ger mig energi. Likt ett barn jag springer iväg. Alltid har han översikt. Alltid vakar han över mig. Alltid hör han mig när jag ropar. Även min tysta suck når hans hus. Alltid. Alltid hans.

Jag förstår, men kan inte förklara. Jag förstår, men vet inte hur jag ska skriva det. 

Min far brukar säga att det är när man kan förklara så att ett barn förstår, som man förstår på riktigt. 

Jag trodde jag förstod. Men om jag inte kan förklara, så kan jag inte ha förstått. Inte helt och fullt i alla fall. 

Jag åter kommer när jag har förstått. När jag kan förklara. När ett barn förstår vad jag menar.

Mer än kaffe

Mitt motto för 2013 har varit "Det finns alltid tid för en kopp kaffe". Mottots syfte var inte att dricka så mycket kaffe som möjligt eller fylla mitt Instagram-konto med så mycket bilder under #finnsalltidtidförkaffe, utan har handlat om att stanna upp, ta tid för sig själv, för en vän eller kanske främling.

Låste dörren in till mitt lilla rum och medan jag gick i korridoren kände jag i jackfickan för att se så pendlarkortet låg där det skulle. Jag kom till tåget i tid, utan att springa. Väl på stationen slog det mig att det var ny månad vilket innebär ny period för pendlarkortet. Bara några minuter kvar innan tåget skulle rulla, så skulle få köpa turbiljett på tåget. Skönt att det inte är ett sj-tåg, tänker jag medan vagndörren öppnas. Längre kommer jag inte innan nästa insikt slår mig; plånboken ligger i min andra väska. På vägen hem för att hämta plånboken känner jag att jag skulle vilja dra täcket över huvudet och stanna i sängen resten av dagen. Veckan kunde börjat bättre

Är ute på hjälmargården. kom ut häromdagen och ska jobba en vecka innan jag får se min lägenhet igen. Jag hoppas innerligt att mor min kommer ihåg att vattna mina blommor och tomatplantor.  En vecka är lång tid för små växter om de inte får vatten. En vecka är lång tid för mig utan min anteckningsbok.  Precis som växterna är i behov av vatten, så är jag i behov av min anteckningsbok.  Det är i den jag skriver vad jag tänker på, skriver ner alla smarta nya idéer på hur världsproblem ska lösas, det är i den jag skriver när jag är glad, men även när jag är arg eller ledsen. Oavsett om jag är glad, arg, ledsen eller förvirrad så finns anteckningsboken tillhands. Men inte nu, för den ligger hemma på nattduksbordet. Just nu finns den inte tillhands för mina förvirrade tankar kring livet...

En klapp på axeln

Igår var jag och hälsade på ute på ungdomslägret chili. När jag satt på andakten kom jag att tänka på mitt första chililäger. Det var för sju år sedan, jag gick i årskurs nio, bott i Örebro ett halv år, aldrig satt min fot på Hjälmargården och åkte dit med Fylstakyrkan, med en ledare jag aldrig träffat - varken innan eller efter det lägret. Den "nya" byggnaden på hjälmargården var ännu inte klar och alla andakter hölls i ett tält, inuti kyrkan. Jörgen Lithell försökte förklara var nödutgångarna som inte syntes var. Jag förstod inte alls vad han pratade om.