Igår var jag och hälsade på ute på ungdomslägret chili. När jag satt på andakten kom jag att tänka på mitt första chililäger. Det var för sju år sedan, jag gick i årskurs nio, bott i Örebro ett halv år, aldrig satt min fot på Hjälmargården och åkte dit med Fylstakyrkan, med en ledare jag aldrig träffat - varken innan eller efter det lägret. Den "nya" byggnaden på hjälmargården var ännu inte klar och alla andakter hölls i ett tält, inuti kyrkan. Jörgen Lithell försökte förklara var nödutgångarna som inte syntes var. Jag förstod inte alls vad han pratade om.
Det var ett läger med mycket snöbollskrig, kortspelande (banka bäver) och det var även då filmen "Operation barbapapa" spelades in. Jag har många goda minnen från det lägret. För mig blev det en vecka då jag fick andas, bara vara och framför allt vara accepterad för den jag var. Jag fick vara med! Efter en tuff höst i ny stad, ny skola, ny kyrka och känslan av att inte känna någon, med en strävan att få bli sedd, accepterad och älskad för den jag var åkte jag iväg på detta lägret.
Ett av de minnen som kom till mig på andakten igår var från en av andakterna. Jag hade av olika anledningar gråtit mycket på den här andakten och en känsla av att ingen såg mig infann sig. Andakten gick mot sitt slut och vi började gå ut. Jag gick lite framför alla andra, för att de inte skulle se mina rödsprängda ögon. Men så kom den klappen på axeln som jag sent kommer glömma. Någon, vem vet jag inte, lade en hand på min axel. Jag fortsatte bara gå, vände mig inte ens om. Men den kvällen blev det tydligt för mig hur mycket en liten klapp på axeln kan göra. Någon såg mig, jag var inte ensam. Jag kände mig accepterad och älskad. Än idag kan jag förundras över hur en kram eller en liten klapp på axeln kan värma hela ens inre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar