Hemma?

Idag sade en klasskamrat något i stil med att jag kändes som en riktig Örebroare, sådan som blev kvar och kommer bli kvar. Även om det kanske inte var riktigt så han uttryckte sig, så det var så det tolkades i mina öron. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Har aldrig riktigt känt att jag har slagit ner mina bo-pålar ordentligt i någon stad eller adress under mitt liv. Jag har nog varit lite för rädd för att bli för hemma någonstans. Att flytta, komma till nya sammanhang, möta ny människor, är något jag ser som spännande och berikande. Mardrömmen har alltid varit att "bli en sån som blev kvar".

Men när min klasskamrat fortsatte med; du verkar ha för värdefulla kontakter för att flytta, då kände jag mig lite lugnare. Varför vet jag inte. Kanske är det för att det stämmer. Det är här jag har slagit ner mina bo-pålar lite hårdare. Detta betyder dock inte att jag aldrig vill flytta igen. Men någonstans känner jag, konstigt nog, att det är ganska skönt. Örebro har blivit hemma för mig. Det är här jag har många av mina  närmsta vänner och det är här jag har min församling. Vilket för mig betyder att Örebro, i alla fall idag, är en plats där jag kan växa och utvecklas som människa och person. Jag är dock osäker på om jag kommer att bli "en sån som blev kvar" i den bemärkelsen att jag alltid kommer bo här.

Jag minns den sommaren, mellan nian och gymnasiet, då jag hade lämnat Motala bakom och bott i Örebro ett år. Den frustration och tomhet jag kände över att inte ha något som jag kallade hemma. Motala kändes som  ett avslutat kapitel och Örebro som en stad jag aldrig skulle trivas i. Minns när jag kom till Götabro den sommaren, då kom den där känslan av hemma. Så fort jag klev ur bilen kändes det som jag hade kommit hem igen. Det var där jag hade mina vänner, där jag kunde vara mig själv och där förutsättningarna för mig att utvecklas och mogna som person fanns.

Hemma har för mig idag fått en ny innebörd (eller åtminstone har jag idag förstått vad det innebär). Det är den plats där jag har mina värdefullaste kontakter, där jag trivs, kan vara mig själv och utvecklas som människa.  Tider förändras. Det är i den staden som jag aldrig trodde jag skulle betrakta som hemma, det är där jag har slagit ner mina bo pålar djupast. Vad som kommer betraktas som hemma om 10 år får dock tiden utvisa.

"Det var som det var och det blir som det blir"