i'm a believer - help me believe

"Kvällen är oförglömlig" står det högst upp på en sida i en gammal anteckningsbok. Jag funderar på vad det var för kväll? Ja så ofärglömlig var den tänker jag. När jag börjar läsa så inser jag vilken kväll det var och jag minns den, minns det som att den var... i förrgår. Det hela utspelade sig på en gymnasieskola, på en konferens.

Innan den kvällen så visste jag inte hur jag skulle göra. Jag ville tro, men det gick inte. Jag visste att Gud fanns, men klarade inte av att tro. Nej, det gick inte. Jag minns att jag hade sagt till Gud att, nu den här helgen får du visa mig hur jag ska göra. Jag orkar inte längre, jag vill tro!

På lördagskvällen hade vi en "möta Gud" kväll. När vi började lovsjunga visste jag inte vad jag skulle göra. Jag klarade inte av att sjunga med i lovången, det gick inte. En ledare gick fram och pratade lite. Han var på väg ner, men så tog han micken igen och fortsatte. När han började prata igen så förstod jag att det var till mig. Mitt hjärta började banka och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. (vad han sade tänker jag inte skriva här). När han var klar så gick jag ut. Ville vara själv. Klarade inte av att höra lovången, för jag orkade inte tro.

Jag satt utanför. Grät. Ropade. Ropade på Gud. HERRE, jag vill komma tillbaka! Efter några minuter gick jag in igen. Då stod alla ledarna där framme som förebedjare. Där ute hade jag bestämt mig, jag skulle gå fram på förbön. Jag gick fram till han som hade snackat innan. Jag berättade hur jag kände och han frågade om jag hade landat i tron igen. Näe, svarade jag. Jag har inte landat. Han sade en del kloka saker och jag bara sög in det. "Det gäller att ta steget ut och lite på Gud. Precis som Petrus gjorde när han gick ur båten och gick på vattnet." Det var det steget, ut ur båten, som jag ville ta. Han fortsatte och berättade om en gammal pastor som skulle intervjuas av en journalist. Pastorn hade lämnat tron och de pratade nu om varför och om de frågor som gjort att han lämnat. När de började prata om Jesus så började pastorn gråta. "Det är just det" sade pastorn, "jag saknar Jesus".

Det var lite så jag kände. Jag kunde inte förstå hur det kunde finnas en Gud, jag hade svårt att tro det. Men, jag saknade Jesus. Jag saknade friden, saknade kärleken. Sedan sade ledaren till mig; "När du börjar i frågasätta Gud, gå inte bort från Honom. Gå till honom med dina frågor. Lämna inte Gud, även om det är tungt". Sedan bad vi och när jag gick där ifrån kände jag att jag hade landat i min tro igen. Även om min tro inte var så stark och övertygande, så jag hade jag i alla fall en tro! När jag kom till Gud, så hjälpte han mig att tro. I'm a believer, help me believe.

fritt ur mina anteckningar