Lovsång förenar. Förra året på kursveckorna märkte jag det väldigt tydligt ibland. När man umgås 50 stycken ganska tätt inpå varandra så finns det faktiskt några personer som man kan störa sig otroligt mycket på. Inte på det sättet att man inte tycker om dem, utan mer att man inte "klickar" och går varandra på nerverna stup i ett. Men så kommer kvällsmötena. Lovsången börjar och så efter ett tag kommer man på att man faktiskt står i samma rum, kanske till och med bredvid han eller hon som man störde sig så mycket på, men det är inget man tänker på då för då har man ett annat fokus - Gud.
För två veckor sedan började en ny kursvecka, med nya människor. Alla är nervösa, vissa mer än andra, men nervösa tror jag alla var. Det var inte många där som jag kände, av 40 stycken kände jag ca 6 st. Vi började med att äta lite mat för att sedan gå upp i kyrkasalen för en liten samling. Ledarna presenterade sig och vi sjöng lite lovsång. När vi stod och sjöng så kändes det som att vi var en enda stor famillj. Det kändes som att vi hade känt varandra läänge. Kändes som att nervositeten hade runnit av oss, i alla fall mig. Fokus var på Gud. Vi kom närmare varandra, även om vi inte kännde varandra så kändes det som att vi kom närmare varandra, för vi har samma far - vi är syskon.
När vi har folus på Honom så tynar det mesta bort. Som man sjunger i lovsången "fäst dina ögon på Jesus"; Alla ting runt omkring smälter bort som snö, i ljuset av hans ära och makt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar