De senaste dagarna har det slagit mig vad fort tiden går. Idag slutade min lillebror nian, så jag var på avslutningen och insåg att det var fyra år sedan jag själv stod där med det där blåa bandet över axeln och kände mig så stor. Jag tänkte tillbaka lite på det året, men mest på avslutningen, vi tackade av lärarna, dansade, K-M fick hela aulan tårögd med sin sång, vi visade film från Barcelona som avslutades med alla namn i klassen föturom mitt och så tågade vi ut med svenska flaggan i spetsen. Det var blandade känslor den dagen, men mest kanske en lättnad känsla av att äntligen få sluta den där skolan och få börja på gymnasiet. Ja, för fyra år sedan när jag slutade nian tyckte jag att jag var stor, nästan vuxen. Men när jag såg dessa ungdomar så insåg jag hur liten jag var.
För ett år sedan tog jag studenten. Då tyckte jag verkligen jag var stor, och det var man på sätt och vis också. Men under året som gått har man verkligen utvecklats och växt på många områden. Om några år kommer jag tänka tillbaka och tänka, "oj vad jag tyckte jag var stor när jag gick teamträningsskolan, men ack så liten jag var då."
Undrar när man slutar tänka så. När ser man sig själv som stor och vuxen? Eller jag kommer ju aldrig växa upp ordentligt, som vissa menar. Men varför ska man göra det när det verkar tråkigt att vara vuxen och roligare att vara ung? Kanske har jag kommit in i en åldersnoja, jag vet inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar