Ett annorlunda bönesvar

Jag har världens skönaste sysselsättning! Jag går teamträningsskolan mellansverige och gör praktik i brickebergskyrkan. Kan du tänka dig att om dagarna nästan enbart hänga med ungdomar!? Kan det bli bättre? Träffa ungdomar både i kyrkan och på brickebackensskola. Få sprida Guds glädje och kärlek till ungdomar! Jag har helt enkelt världens skönaste sysselsättning! Det finns så otroligt många bönesvar jag skulle kunna skriva om... För några veckor sedan var det chili. Helt underbart! Se ungdomar möte Gud är underbart, även om de gör det för första, andra eller hundradegången så är det helt fantastiskt. Kristendomskolan, Zaion, hemgrupp, storsamling... Det händer saker över allt!

Att vara teamare är grymt! Dock är det inte bara en dans på rosor. Ibland är det riktigt tungt. Här om dagen var varken jag eller min teamkamrat särskilt pepp på att vara på brickebackensskola. Vi hade precis stängt uppehållsrummet där vi håller till och så satte vi oss i soffan, trötta. Vi pratade om hur lunch rasten hade varit, ingen av oss hade en jättebra bild av rasten men inte heller jättedålig. Men vi var trötta och väldigt opeppade. Vi frågade oss vad vi egentligen gör på skolan? Varför är vi här?

När jag kom hem bad jag till Gud att Han nästa dag skulle visa oss att vi ska vara på skolan, att Han på någotvis skulle visa att vi var rätt. Någonstans i huvudet hade jag tänkt att bönesvaret skulle bli mycket uppmuntran. Trodde jag ja...

Dagen efter, lunchrast och dags att öppna rummet igen, långt ifrån peppad. I mina tankar var jag nog redan inne i den helg som följde efter denna rast. Så mycket uppmuntran blev det inte. Det slutade med att vi fick stänga rummet efter alldeles för mycket stök och redan då hade man hunnit bli kallad en del fina ord (som är för fina för att skrivas här). Lite lagom sur på Gud gick jag hem och tog helg. Yippie vilken uppmutransdag Gud, sade jag till Honom. Jag sade ju till dig att jag ville att du skulle visa att vi är på rätt plats och så slutar dagen så här!?

När jag tänker tillbaka på den här dagen så inser jag att jag inte hade rätt att vara sur och arg på Gud. Min bön var inte att få uppmuntran, min bön var att Han skulle visa mig varför jag skulle vara på skolan, och det var precis vad Han gjorde. Jag är där för att finnas till för ungdomarna. Jag är där för att sprida glädje och kärlek. Jag är där för att Gud älskar dessa ungdomar!


Ibland ber vi och samtidigt som vi säger amen tänker ut ett bönesvar till bönen vi just bett. Vår uppgift är att be, sen får vi låt Gud sköta bönesvaren. Vi får vara beredda på ändra synvinkel, för att ibland se bönesvaret.