Med bönen som slägga

Ibland känns det tungt. Ibland känns det riktigt tungt.
Jag frågar var Han är. Jag frågar vad Han vill.
Ibland kan man inte se något ljus i tunneln.
Jag ropar efter hjälp, kanske Du kan höra mig.
Min gråt är nu nära. Kan jag gråta här?
Jag har så många frågor. Men inga svar.
Tårarna tränger på. Biter mig i läppen.
Hur vill Du att jag ska leva?
Snart går det inte längre.
Vad har jag för drömmar?
Gömmer huvudet i händerna.
Jag hör mig själv ropa efter Honom
Lovsången ljuder, människor prisar
Tänd en eld i mig, tänd en längtan!
Själv sitter jag ensam i ett hörn
Jag undrar vart mina gamla drömmar har tagit vägen
Disk. Disk. Jag kan plocka lite disk
Jag ber. Jag funderar.
Här var det lugnt. Här är bara Gud och jag.
Har aldrig känt mig så vilsen. Vem är jag?
Kommer tillbaka, till lovsång och dans
Herre, jag orkar inte, orkar inte mer!
Tankar blandas med bön, lovsång och gråt.
Jag fattar pennan och börjar skriva
Ännu tänker jag inte gå. Ännu är jag inte klar
Så sakteliga börjar svaren komma.
Herre, Herre, Herre
Med svaren kommer fler frågor.
Hur lång är denna tunnel?
Även dessa frågor finner svar
Det börjar ljusna
Med svaren kommer friden
Ljuset bringar hopp
Jag känner mig plötsligt lättad
Tunneln är slut

Det är så skönt när man kommer igenom. Först var det bara en springa, men med bönen som slägga blev det ett stort hål. Så stort att jag kunde gå igenom det. Ibland ger vi upp för tidigt. Ibland ber vi inte igenom saker. När jag gick från denna kväll kände jag mig lättad. Ännu är jag inte klar. Ännu har jag saker som ska göras. Men ivkäll kom jag n bit på vägen. Ikväll kom jag igenom väggen.

Sitter ensam kvar i soffan. Lina har varit här. Vi har handlat, pluggat, tittat på tv och myst. Men nu sitter jag åter själv i min soffa. Funderar på livet. På livet som gått. På livet som ligger framför. Vad som hände igår. Vad som händer imorgon.

Hos Dig

När jag lyfter blicken
ser jag bara dig.
När jag lyfter blicken
tynar allt annat bort
Här finns bara du och jag
här finns bara du
I Din närvaro
I Din närvaro
I Din närvaro
här vill jag va´
Här vill jag stanna.
I din famn,
omsluten av din kärlek.
Där vill jag för evigt va´

I torsdags öppnade åter riksdagen. Jag tittade lite på öppningsmötet. När gästerna var på väg in så stoppade de några för små korta intervjuer. En av de var ett av miljöpartiets nya språkrör, Gustav Fridolin. De frågade varför han tror att Annie Lööf (C), snart (troligtvis) centerns nya partiledare, har fått så mycket kritik för att hon enbart är 28 år, när han, Fridolin, som jämnårig knappt har fått någon. Fridolins svar var "för att hon är kvinna och då, tyvärr, granskas hårdare". De frågade samma fråga till Annie Lööf några minuter senare och fick i princip samma svar.

Jag blev lite små irriterad när jag hörde deras svar. Inte egentligen för att man blir (enligt dem) mer granskad för att man är en kvinnlig politiker, även att om det är så, så tycker jag det är fel. Det jag blev mest irriterad på var att det inte riktigt stämmer. Den största anledning till varför Fridolin inte fått lika mycket kritik är för att han är mer politiskerfaren.

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här. Det beror på lite olika saker. Inte för att jag inte har något att skriva om, utan mer för att mycket har hänt och händer i mitt liv. I våras slutade jag som teamare i Brickebergskyrkan. Sommarn tillbringades som vanligt på hjälmargården. Nu, för snart två veckor sedan började en ny fas i mitt liv. Jag har nämligen börjar plugga. Har hamnat i ett sammanhang som på sätt och vis känns igen men ändå är helt olikt. Sedan har jag flyttat till en ny lägenhet. Så det har hänt mycket na saker i mitt liv.

Det är inte bara för att tiden inte finns som jag inte har skrivit här. Under dessa två år som teamare och under denna sommar har det hänt en del saker i mitt liv, har jag fått möta möta nya och gamla vänner som har inspirerat och utmanat mig, jag har fått lite nya perspektiv på vad livet handlar om, jag har.. ja, jag har en hel del som jag gärna skulle vilja berätta och skriva om här. Men jag funderar fortfarande på vad som jag vill/kan skriva här som är personligt och inte för privat. I vissa lägen är det en hår fin gräns där emellan. Då jag känner att jag inte vill skriva privata grejer eller skriva för mycket om vad andra människor har sagt/gjort så avstår jag just idag från att skriva om det. Kanske kommer det några inlägg om de saker jag tänker på. Kanske kommer dem om några månader, när de inte känns så privata längre. Annars kommer de när jag kommit på hur jag kan skriva om det, så det inte blir lika privat eller utan att skriva för mkt om andra människor. Vissa saker jag tänker att jag skulle vilja skriva om, kanske jag aldrig skriver här, då de förblir för privata.

Kanske blev det ett lite rörigt inlägg om personligt vs privat. Men jag ville dela med mig om varför det varit lite tyst här. Nu vet du och snart hoppas jag att det kommer ett ordentligt inlägg!

Jag hoppas jag inte väcker mina grannar när jag hoppar och studsar i min lägenhet. Jag hoppas inte sängen går sönder när jag hoppar i den. Jag hoppas grannarna gillar min musiksmak. Jag undrar ibland vad folk har tänkt när de mött mig idag. Jag hoppas jag inte irriterade allt för många när jag gnislade på min cello (med balkongdörren öppen). Men egentligen struntar jag i det. Jag struntar i om jag väcker mina grannar. Om sängen går sönder får jag köpa en ny. Om grannarna klagar hälsar jag att de får köpa öronproppar. Detsamma säger jag till de på gatan. För ingenting kan stoppa mig!

i'm a believer - help me believe

"Kvällen är oförglömlig" står det högst upp på en sida i en gammal anteckningsbok. Jag funderar på vad det var för kväll? Ja så ofärglömlig var den tänker jag. När jag börjar läsa så inser jag vilken kväll det var och jag minns den, minns det som att den var... i förrgår. Det hela utspelade sig på en gymnasieskola, på en konferens.

Innan den kvällen så visste jag inte hur jag skulle göra. Jag ville tro, men det gick inte. Jag visste att Gud fanns, men klarade inte av att tro. Nej, det gick inte. Jag minns att jag hade sagt till Gud att, nu den här helgen får du visa mig hur jag ska göra. Jag orkar inte längre, jag vill tro!