Att flytta

Att flytta är spännande men inte alltid så lätt. Lämna sin gamla stad, sina vänner och sitt sammanhang. Komma till ny stad, komma i ordning i sitt hem, hitta i den nya stan, lära känna nya människor, hitta i sin nya mataffär… Till en början är allt nytt och spännande, till en början ringer du dina vänner och berättar om vad som händer. Efter några veckor är mycket fortfarande nytt och spännande men du börjar komma in i en rutin, ringer inte lika ofta vännerna och berättar allt du är med om. Du börjar så sakteliga inse att du faktiskt flyttat och ska bo här.

Mer himmel - Mer jord

Härom sommaren läste jag en del ur Magnus Malms bok "Viskningar från katakomberna". I ett av kapitlen skriver han om   den osynliga muren som ofta delar kristenheten. Han skriver; "På ena sidan hålls den stora Förnyelsekonferensen, där gudstörstande människor dricker ur bönens och lovsångens källor. Skulle någon på allvar vilja diskutera Palestinas framtid eller växthuseffekten eller postmodern filosofi, skulle det tyst uppstå en avspärrad zon runt den personen. [...] Och på den andra sidan den något mindre 'Världsfestivalen', där ett myller av spännande seminarier ekologiskt jordbruk i Sydamerika, gömma flyktingar, plogbillsaktioner osv samlar engagerade människor till viktiga samtal. Skulle någon där påpeka att den för tillfället hypade Teologen har ett tämligen magert budskap utifrån Bibeln och kyrkans erfarenhet, uppstår en välbekant avspärrning också runt denna person..."


Ungefär samtidigt som jag läste boken uppkom för mig ett val som gjorde den osynliga muren tydligt för mig. Antingen skulle jag åka på Healing school i Malmö med talare som bland annat Randy Clark och Bill Johnson, eller annars skulle jag åka på Frizonfestivalen där årets tema var "FRED- på blodigt allvar". Visst hade jag märkt av muren innan, men detta blev så tydligt. Allt sedan dess, men även lite innan, har jag funderat på vad denna mur beror på och hur vi bör förhålla oss till den. Att enbart säga att den beror på att Gud skapade oss olika, tror jag är att förenkla och inte se problematiken. Kultur och tradition tror jag är några andra faktorer som spelar stor roll, men säkert finns det fler.

Det regnar ute
Men det gör inte så mycket
Sitter inne på café
Bara jag, min bok och mitt kaffe
De få människor som syns
Går under paraplyer i olika färger
Vissa springer för att slippa bli blöta
Springer för att snabbt komma fram
Komma fram till målet

Vi springer tillsammans du och jag
För att komma fram till målet
Vi springer så fort
Prata hinner vi inte med
Än mindre hinner vi se miljön där vi springer
För det går så fort

Vi missar blommorna och sevärdheterna
Vi har bråttom fram
Bråttom till målet
Som finns någonstans där framme

Vad vi har för mål
Det frågar vi oss
gång på gång
frågar vi oss var vi är på väg
Men frågan hinner aldrig få något svar
För snabb springer vi vidare
Mot det mål som vi vet att vi har
Det mål som vi har men inte vet vad det är
Det viktigaste verkar vara att vi kommer fram.
Ju längre vi hinner på kortare tid
Desto bättre är
Det vi inte ser att vi missar
Vet vi inte finns där.
Det tänker vi inte på
Bara det går snabbt fram.

Jag ska gå från mitt café.
Lämna min bok och mitt kaffe
Gå ut i regnet
Men jag bestämmer mig för att gå långsamt
Bestämmer mig för att inte skynda
Gå mot mitt mål
Vill inte missa något
Vill se mig omkring
Se allt det fina
Se blommorna, träden och människorna
Solen skiner
Jag blev blöt, men solen skiner även idag - nånstans

När orden inte finns. När orken tynat bort. När det enda som hörs är en suck. Då vet jag att han ändå är nära. Han hör mina suckar. Han svarar med en öppen famn. Han hör min fråga. Den som aldrig formulerats.  Den som fanns i min suck. Han hör den och han svarar. Med en öppen famn. Han lyfter mig upp. Låter mig vila i hans armar. Nära hans hjärta. I hans närhet finner jag ork. Där fylls jag med energi. Där får frågorna svar. Där formas mina suckar till ord. Mina läppar formar ett tack. En tacksamhet som flödar över. Som ger mig energi. Likt ett barn jag springer iväg. Alltid har han översikt. Alltid vakar han över mig. Alltid hör han mig när jag ropar. Även min tysta suck når hans hus. Alltid. Alltid hans.

Jag förstår, men kan inte förklara. Jag förstår, men vet inte hur jag ska skriva det. 

Min far brukar säga att det är när man kan förklara så att ett barn förstår, som man förstår på riktigt. 

Jag trodde jag förstod. Men om jag inte kan förklara, så kan jag inte ha förstått. Inte helt och fullt i alla fall. 

Jag åter kommer när jag har förstått. När jag kan förklara. När ett barn förstår vad jag menar.

Mer än kaffe

Mitt motto för 2013 har varit "Det finns alltid tid för en kopp kaffe". Mottots syfte var inte att dricka så mycket kaffe som möjligt eller fylla mitt Instagram-konto med så mycket bilder under #finnsalltidtidförkaffe, utan har handlat om att stanna upp, ta tid för sig själv, för en vän eller kanske främling.

Låste dörren in till mitt lilla rum och medan jag gick i korridoren kände jag i jackfickan för att se så pendlarkortet låg där det skulle. Jag kom till tåget i tid, utan att springa. Väl på stationen slog det mig att det var ny månad vilket innebär ny period för pendlarkortet. Bara några minuter kvar innan tåget skulle rulla, så skulle få köpa turbiljett på tåget. Skönt att det inte är ett sj-tåg, tänker jag medan vagndörren öppnas. Längre kommer jag inte innan nästa insikt slår mig; plånboken ligger i min andra väska. På vägen hem för att hämta plånboken känner jag att jag skulle vilja dra täcket över huvudet och stanna i sängen resten av dagen. Veckan kunde börjat bättre