Allt har sin tid. Årstider. Epoker. Historia, nutid och framtid.

I lördags gick jag på gator jag gått på många gånger förr. Kändes så hemma men samtidigt så länge sen. Hittade, kände till varje gata och hörn men nya hus och människor hade tillkommit. Idag är jag någon annanstans. Det som var känns långt bort.

I lördags gick jag på gator jag gått på många gånger förr. I flera år. På gator mellan torg och in i affärer. Där gick jag som femtonåring för att få vara en i mängden och inte ensam, satt i en busskur väntandes på bussen och lät bussen åka förbi för att jag inte visste var jag ville eller vem jag var.

Där gick jag sjuttonåring mellan cafeer  och donken för att fördriva tiden mellan kompisträffar och pianolektionerna. Mellan torgen jag vandrade och funderade på vad jag skulle bli. Där jag gick skrattande och tro mig äga världen. Runt slottet jag gick för att minska tentaångesten. På bänken satte jag mig för att fundera och be efter mötet med den gömde mannen.

I lördags jag gick på gator jag gått på under 10 års tid, som rymmer mycket av min historia, olika tider av mitt liv. I lördags sken solen men andra dagar har det regnat. Jag lämnar det som varit, sträcker mig mot det som ligger framför.  Samtidigt har det liv som så ofta känns så långt borta fört mig hit jag är idag.

Ibland vill jag dra täcket över huvudet och börja om. 

Vakna upp ett år senare och hoppas att problemet är lös och världen en bättre plats. 

Det finns dagar då jag vill ge upp, skita i världen och bara tänka på mig själv. 

"Det högsta är ej att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall."

Det låter så fint. Jag vill resa mig igen. Men snäll, låt mig få sitta kvar en stund till.

Jag lovar att komma tillbaka men just nu orkar jag inte riktigt. 

En dag, en dag ska jag komma tillbaka - och ta världen med storm. 

- ur mina gamla anteckningar

Lärt mig vara nöjd

Inte för att jag har lidit någon nöd. Jag har lärt mig att klara mig med det jag har. Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist. Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.
Fil 4:11‭-‬13 B2000

En bonde var missnöjd med sin gård. Han gnällde över det mesta, över sjön som tillhörde fastigheten - jämt måste han plantera in ny fisk för att hålla den i chack. Han gnällde över de tjocka korna, över stacketet som skulle sättas upp och all utfodring som måste göras. Ett väldigt slit. Han bestämde sig för att sälja gården och ringde en mäklare. Innan annonsen sattes ut ville mäklaren att bonden skulle godkänna den. Mäklaren läste upp annonsen för bonden där en underbar gård med perfekt läge beskrevs. En gård på en lugn och fridfull plats, böljande kullar, vackra ängar där korna betade och en egen liten sjö. När mäklaren läst upp annonsen blir bonden tyst. Efter ett tag ber bonden mäklaren läsa annonsen igen. Sedan säger bonden att han ändrat sig, bonden vill inte sälja gården för det är precis ett sådant ställe bonden letat efter hela sitt liv. (Återberättat från Bob Russells A User's Manual)

Ibland behöver vi se på det vi har från ett annat perspektiv. Så lätt att jämföra sig med andra och enbart se det man själv inte har. Paulus skriver i filipperbrevet att han inte lidigt någon nöd utan nöjt sig med det han har. Han har levt fattigt och kan leva i överflöd, det är inte vad vi har i pengar och materiella ting som är det viktiga. Det viktigaste är att vi har Honom, som ger oss kraft, som gör det möjligt att vara nöjd med det vi har. Jag har inte levt fattigt, ändå hittar jag alltid nya saker jag vill ha och tror mig ofta behöva. Egentligen skulle jag kunna leva fattigare än jag gör och ändå ha det bra. Önskar jag kunde förstå hur bra jag har det, hur bra jac skulle ha det om jag levde ännu enklare. Önskar jag kunde säga som Paulus, jag har lärt mig vara nöjd med det jag har.

Att släppa. Gå vidare.
Ibland gör livet ont. Smärtar.
Livet förändras. Människor likaså.
Det gäller även mig
Till något bättre. Är min förhoppning.
Vi är och vi var.
Våra vägar möttes. Vi gick ihop en bit.
Tills livet tog olika håll.
Jag kan sakna dig. Den du var.
Det vi hade, men inte får tillbaks.
Jag önskar dig lycka, till dess vi ses igen.
Om våra vägar korsas.
Kan vi vandra hand i hand.
Kanske våra vägar korsas.
Kanske jag tar din hand.

Att lämna innan jag hittat

Ledig helg som tillbringades tillsammans med människor jag lärt känna efter flytten. Är glad och tacksam för det. Att få bli tillfrågad att följa med av vänner jag inte känt så länge är något speciellt.

Jag tycker ofta det är spännande att flytta till en ny stad, spännande men läskigt. Jag vet också att det är jobbigt för du hinner lämna något innan du funnit något nytt. Du hinner lämna det gamla innan du helt och fullt vet om du kommer trivas, bli accepterad och älskad. Även om du har kvar vänner så lämnar du ett umgänge. De vänner du pratat livet med i skolan, kyrkan, under en promenad eller över en kopp kaffe är plötsligt mil i från dig och även om telefonen och bilen/bussen/tåget finns så är det något som går förlorat. Det är något som förändras och blir något annat. Det vardagliga blir aldrig vardag igen, även om man ses eller hörs ofta. Att lämna en vardag utan att ha format en ny, det är att flytta. Det är det som är det spännande och läskiga med att flytta. Jag vet bara vad jag flyttar från, aldrig vad jag flyttar till. Vad händer om jag inte trivs? I så fall flyttar jag vidare. Det svåra och läskiga är inte om jag kommer trivas eller ej. Det handlar om hur jag kommer forma min vardag, hur jag hanterar att inte längre tillhöra något men också hur mycket tid jag ska ge det innan jag ger upp. Att lämna något jag vet för att forma något nytt, någon annanstans det är att flytta. Innan det där nya har formats är det spännande och läskiga.

Min lediga helg tillbringades med nya vänner. Det nya började formas så fort jag kom hit men för var dag som går börjar jag se vad det formas till. Jag gillar det jag ser

Den älskade

Min mamma kan ibland säga, Du vet att du är den av mina barn som jag älskar mest. Men du behöver ju inte säga det till de andra, för de tror att det är de som är mest älskade. Trots lätt arg på mamma, för så kan man ju ändå inte säga, känner jag mig ändå väldigt speciell och älskad.

Någonstans kan jag förstå när Johannes säger att han är lärjungen som Jesus älskade. Det är som jag kan se hur Jesus viskar till honom, du vet att det är dig jag älskar. Skillnaden är bara att Johannes verkade missa den sista meningen eller om det var Jesus som glömde säga den, att inte berätta det för någon annan. Johannes hade förstått vad Jesus sa till honom. Han hade förstått att han var den älskade. Han hade förstått vem han var. Förstått att han var Guds älskade barn.

Ibland kan jag nästan bli lätt arg när jag läser vad Johannes skriver, vem tror han att han är!? Tror han att han var något extra för Jesus? Jesus älskar ju alla, lika mycket. Men Johannes skriver inte att han är den Jesus älskar allra mest. Han skriver att han är den älskade och det är jag som missar att Jesus viskar samma sak till mig. Han viskar att jag är den Han älskar. Jag är inte bara en i mängden, en av dem alla. Jag är DEN Jesus älskar. Men säg inget till de andra, för de tror att de är den jag älskar... Jag är den älskade, precis som du. Precis som vi är alla de älskade.

Det är fest!

En ganska vanlig sommarkväll och jag är hemma hos brorsan. Maten står på bordet och vi ska sätta oss och äta. "Det är fest" utbrister 2.5 åringen. När jag frågar varför får jag svaret "För att vi älskar varandra".

Någonstans har hon förstått något. Något stort. Som jag knappt inte förstår. Det behövs inte mycket för att det ska vara fest. Det behövs inte heller så mycket för att vi ska älska varandra.

Migrationsverket

Jag minns när jag var på migrationsverket för första och en så länge enda gången. Vi följde med en kvinna dit som skulle söka asyl på nytt. Jag minns den absurda känslan när vi blev hänvisade till en disk där det enda som fanns mer i rummet var en tv och en sverigekarta. De frågade henne några saker och sa sedan åt oss att sätta oss ner och vänta. Vad vi skulle vänta på visste vi inte. Där fanns ingen information eller liknande. Det enda som fanns var den där tv:n och sverigekartan. Efter ett tag kom mannen tillbaka, gav oss en liten karta och förklarade att vi skulle gå till grannhuset lite längre ner på gatan. Vad vi skulle göra där var fortfarande lika oklart.

Att flytta

Att flytta är spännande men inte alltid så lätt. Lämna sin gamla stad, sina vänner och sitt sammanhang. Komma till ny stad, komma i ordning i sitt hem, hitta i den nya stan, lära känna nya människor, hitta i sin nya mataffär… Till en början är allt nytt och spännande, till en början ringer du dina vänner och berättar om vad som händer. Efter några veckor är mycket fortfarande nytt och spännande men du börjar komma in i en rutin, ringer inte lika ofta vännerna och berättar allt du är med om. Du börjar så sakteliga inse att du faktiskt flyttat och ska bo här.

Mer himmel - Mer jord

Härom sommaren läste jag en del ur Magnus Malms bok "Viskningar från katakomberna". I ett av kapitlen skriver han om   den osynliga muren som ofta delar kristenheten. Han skriver; "På ena sidan hålls den stora Förnyelsekonferensen, där gudstörstande människor dricker ur bönens och lovsångens källor. Skulle någon på allvar vilja diskutera Palestinas framtid eller växthuseffekten eller postmodern filosofi, skulle det tyst uppstå en avspärrad zon runt den personen. [...] Och på den andra sidan den något mindre 'Världsfestivalen', där ett myller av spännande seminarier ekologiskt jordbruk i Sydamerika, gömma flyktingar, plogbillsaktioner osv samlar engagerade människor till viktiga samtal. Skulle någon där påpeka att den för tillfället hypade Teologen har ett tämligen magert budskap utifrån Bibeln och kyrkans erfarenhet, uppstår en välbekant avspärrning också runt denna person..."


Ungefär samtidigt som jag läste boken uppkom för mig ett val som gjorde den osynliga muren tydligt för mig. Antingen skulle jag åka på Healing school i Malmö med talare som bland annat Randy Clark och Bill Johnson, eller annars skulle jag åka på Frizonfestivalen där årets tema var "FRED- på blodigt allvar". Visst hade jag märkt av muren innan, men detta blev så tydligt. Allt sedan dess, men även lite innan, har jag funderat på vad denna mur beror på och hur vi bör förhålla oss till den. Att enbart säga att den beror på att Gud skapade oss olika, tror jag är att förenkla och inte se problematiken. Kultur och tradition tror jag är några andra faktorer som spelar stor roll, men säkert finns det fler.

Det regnar ute
Men det gör inte så mycket
Sitter inne på café
Bara jag, min bok och mitt kaffe
De få människor som syns
Går under paraplyer i olika färger
Vissa springer för att slippa bli blöta
Springer för att snabbt komma fram
Komma fram till målet

Vi springer tillsammans du och jag
För att komma fram till målet
Vi springer så fort
Prata hinner vi inte med
Än mindre hinner vi se miljön där vi springer
För det går så fort

Vi missar blommorna och sevärdheterna
Vi har bråttom fram
Bråttom till målet
Som finns någonstans där framme

Vad vi har för mål
Det frågar vi oss
gång på gång
frågar vi oss var vi är på väg
Men frågan hinner aldrig få något svar
För snabb springer vi vidare
Mot det mål som vi vet att vi har
Det mål som vi har men inte vet vad det är
Det viktigaste verkar vara att vi kommer fram.
Ju längre vi hinner på kortare tid
Desto bättre är
Det vi inte ser att vi missar
Vet vi inte finns där.
Det tänker vi inte på
Bara det går snabbt fram.

Jag ska gå från mitt café.
Lämna min bok och mitt kaffe
Gå ut i regnet
Men jag bestämmer mig för att gå långsamt
Bestämmer mig för att inte skynda
Gå mot mitt mål
Vill inte missa något
Vill se mig omkring
Se allt det fina
Se blommorna, träden och människorna
Solen skiner
Jag blev blöt, men solen skiner även idag - nånstans

När orden inte finns. När orken tynat bort. När det enda som hörs är en suck. Då vet jag att han ändå är nära. Han hör mina suckar. Han svarar med en öppen famn. Han hör min fråga. Den som aldrig formulerats.  Den som fanns i min suck. Han hör den och han svarar. Med en öppen famn. Han lyfter mig upp. Låter mig vila i hans armar. Nära hans hjärta. I hans närhet finner jag ork. Där fylls jag med energi. Där får frågorna svar. Där formas mina suckar till ord. Mina läppar formar ett tack. En tacksamhet som flödar över. Som ger mig energi. Likt ett barn jag springer iväg. Alltid har han översikt. Alltid vakar han över mig. Alltid hör han mig när jag ropar. Även min tysta suck når hans hus. Alltid. Alltid hans.

Jag förstår, men kan inte förklara. Jag förstår, men vet inte hur jag ska skriva det. 

Min far brukar säga att det är när man kan förklara så att ett barn förstår, som man förstår på riktigt. 

Jag trodde jag förstod. Men om jag inte kan förklara, så kan jag inte ha förstått. Inte helt och fullt i alla fall. 

Jag åter kommer när jag har förstått. När jag kan förklara. När ett barn förstår vad jag menar.

Mer än kaffe

Mitt motto för 2013 har varit "Det finns alltid tid för en kopp kaffe". Mottots syfte var inte att dricka så mycket kaffe som möjligt eller fylla mitt Instagram-konto med så mycket bilder under #finnsalltidtidförkaffe, utan har handlat om att stanna upp, ta tid för sig själv, för en vän eller kanske främling.

Låste dörren in till mitt lilla rum och medan jag gick i korridoren kände jag i jackfickan för att se så pendlarkortet låg där det skulle. Jag kom till tåget i tid, utan att springa. Väl på stationen slog det mig att det var ny månad vilket innebär ny period för pendlarkortet. Bara några minuter kvar innan tåget skulle rulla, så skulle få köpa turbiljett på tåget. Skönt att det inte är ett sj-tåg, tänker jag medan vagndörren öppnas. Längre kommer jag inte innan nästa insikt slår mig; plånboken ligger i min andra väska. På vägen hem för att hämta plånboken känner jag att jag skulle vilja dra täcket över huvudet och stanna i sängen resten av dagen. Veckan kunde börjat bättre

Är ute på hjälmargården. kom ut häromdagen och ska jobba en vecka innan jag får se min lägenhet igen. Jag hoppas innerligt att mor min kommer ihåg att vattna mina blommor och tomatplantor.  En vecka är lång tid för små växter om de inte får vatten. En vecka är lång tid för mig utan min anteckningsbok.  Precis som växterna är i behov av vatten, så är jag i behov av min anteckningsbok.  Det är i den jag skriver vad jag tänker på, skriver ner alla smarta nya idéer på hur världsproblem ska lösas, det är i den jag skriver när jag är glad, men även när jag är arg eller ledsen. Oavsett om jag är glad, arg, ledsen eller förvirrad så finns anteckningsboken tillhands. Men inte nu, för den ligger hemma på nattduksbordet. Just nu finns den inte tillhands för mina förvirrade tankar kring livet...

En klapp på axeln

Igår var jag och hälsade på ute på ungdomslägret chili. När jag satt på andakten kom jag att tänka på mitt första chililäger. Det var för sju år sedan, jag gick i årskurs nio, bott i Örebro ett halv år, aldrig satt min fot på Hjälmargården och åkte dit med Fylstakyrkan, med en ledare jag aldrig träffat - varken innan eller efter det lägret. Den "nya" byggnaden på hjälmargården var ännu inte klar och alla andakter hölls i ett tält, inuti kyrkan. Jörgen Lithell försökte förklara var nödutgångarna som inte syntes var. Jag förstod inte alls vad han pratade om.

Det viktigaste är inte att aldrig falla, det viktigaste är att kunna resa sig efter varje fall.
Bita ihop och kämpa på.

Jag ser repet framför mig.

Repet som ska ta mig upp igen.

Frågan jag ställer mig är

Hur ska jag få fatt på det?

Men jag ger inte upp.

Bara jag når repet,

så är jag snart uppe igen.

Jag ska resa mig igen.

I huvudet på Lovisa...

Varfr fungerar inte bokstaven med två prickar uppe på. Det är frustrerande.

Imorgon är det tenta. Undra vad som kommer på den. Borde kanske plugga lite mer.

Vladivostok, finns det något finare namn. Vill åka dit. Enbart for att det ligger så fint i munnen.

Jul - 2012

Stor del av syskonskaran, med respektive, letade sig till Örebro för att fira jul. Köttbullarna rullades som aldrig tidigare under året, ja för tidigare under året har det inte rullats alls. När syskonen var samlade spelades spelet RISK,  för att hålla den årliga traditionen vid liv (och för att det är roligt). Det bunkrades och attackerades. (Ibland oklart om attackerna var för att vinna eller göra upp för tvister eller irritationer som uppkommit under året.) Men som traditionen säger så vann David även denna jul. Redan innan David fick sitt världsherravälde, eller i alla fall klarade sitt uppdrag, så utsågs dag och tid för nästa parti. 

          

Efter att delar av familjen sett delar av Kalle Ankas jul, satte sig hela familjen för att titta på "Kan du vissla Johanna". Sedan citerades delar av filmen under hela julen. "Du behöver inte vara rädd morfor,  Ulf är duktig på att tälja!" (- Berra, när morfar blir rakad) "Det där, television - det är bara en modefluga, kommer snart att vara borta". Sedan åt vi mer än vi orkade från julbordet och väntade på julklappsöppningen.

          

Julen 2012 har nu gått mot sitt slut. Familjen Bernbergs jultraditioner överlevde även detta år och kanske skapades även några nya, men det märker vi först om ett eller två år.